Den stora förändringen

Jag ska bara gå på toa, kommer snart, sa jag snabbt till Nils innan jag gick iväg. Han är min bästa vän och kommer alltid att vara. Det hade jag sagt till mamma igår kväll när hon hade frågat om jag inte borde skaffa lite fler vänner än att bara vara med Nils hela tiden.

 

Mamma hämtade mig från skolan den dagen. Det brukade hon inte göra men idag var en annorlunda dag. Nästan varje kväll det senaste fyra månaderna hade jag hört skrik och tjafs över småsaker som ingen skulle bry sig om, förutom min pappa. Det gjorde att jag och mamma blev väldigt trötta. Han hade börjat bli mer och mer våldsam mot mig och mamma så vi orkade inte bo kvar i den där gamla lägenheten. Jag hade inte sett den nya lägenheten men mamma hade sagt att den hade sett ganska trevlig ut på bilderna hon hade sett. Jag tyckte inte det var särskilt smart att köpa en lägenhet man aldrig hade sett. Men vi ville ju flytta så snart som möjligt för att inte bo med pappa längre och den här lägenheten hade varit den enda som funnits.

 

-          Emma, hur känns det nu då? frågade mamma med den där mjuka rösten som hon alltid hade när hon pratade med mig.

 

-          Jag är lite nervös och klaustrofobisk, sa jag, och vi båda började skratta för att det var en massa kartonger överallt och jag fick knappt plats. Jag satt liksom som en ostbåge i passagerarsätet. Mamma hade vägrat att hyra en flyttbil för att hon var envis om att det skulle kunna gå att få in allt i bilen.

 

Efter vad jag tror var tio minuter sa mamma att vi var framme, vi hoppade ur bilen och tog med oss varsin låda och började gå mot vår nya lägenhet. Inne i trappupphuset fanns det ingen hiss så vi gick i trapporna istället. Vi öppnade den gråbruna dörren och möttes av en vit och väldigt liten hall, efter hallen fanns det två dörrar, de hade speglar och var i en ljusgrå färg.   Jag gick in i den högra dörren och möttes av ett fint grönt rum, det valde jag. Mamma fick ta rummet mitt emot. Efter att vi hade kollat i sovrummen gick vi till köket, det liknade vårt förra kök med den grönsvarta marmorbänken. Badrummet var väldigt litet, så litet att mamma och jag inte kunde få plats där samtidigt.

 

När vi kollat klart i lägenheten ringde pappa. Mamma gav ifrån sig en bitter suck innan hon svarade i telefonen. Han verkade väldigt högljudd eftersom jag kunde höra honom från där jag stod. Efter en kort stund la de på.

 

-          Vad ville han? Frågade jag med en försiktig och lite fundersam röst.

-          Han var full och ville inget, Svarade mamma.

 

Några dagar senare vaknade jag av ett högt bankande ljud. Jag klädde snabbt på mig innan jag gick ut mot ljudet. När jag kom ut i korridoren möttes jag av pappas ansikte i dörren. Han var väldigt rufsig i håret och hade stora påsar under ögonen. För en sekund ville jag bara skrika av rädsla. Jag tänkte att han hade varit uppe hela natten och druckit med sina vänner, för det gjorde han alltid. Mamma gick ut i trapphuset och drog med sig pappa när hon gick, hon stängde dörren efter sig för att jag inte skulle kunna höra någonting.

 

-          Du behöver inte oroa dig, sa mamma när hon kom in i lägenheten igen och pappa gått hem. Jag fick en känsla av att detta kanske var den sista gången jag såg honom.

-          Det gör jag inte, svarade jag ganska bestämt men jag var nog lite rädd för pappa.

-          Han kom hit för att säga att han fått för sig att flytta till Madrid, du behöver inte tänka mer på honom nu.

 

Jag kände mig väldigt lättad, men också lite ledsen. Han var ju faktiskt min egen pappa.

A H