En bitterbesk eftersmak på min tunga
Grymma och obarmhärtiga dagar. Ensam håller jag ut min hand till den grymma natten men ingen varm hand jag tycks vidröra. Bittert sjunker den kallfuktiga handen tillbaks till min sida där den har hemma. Det finns ingen. Ingen som bryr sig bara disharmoni bortom mig. Bara kalla ord. Försöker övertyga mig att ge upp och leva upp till deras förhoppningar. De sista men ändå kraftfulla orden som lämnar deras läppar fortsätter slå i mina trumhinnor. Endast förtvivlan växer. Den optimistiska himlen täcks bara av andras händer. Där mina inte hör hemma.
”Varför” tänker jag ”Varför ens försöka” det var kul till en
början, gulligt som andra skulle säga om man frågade en sexåring vad för slags
drömmar de hade och dem svarade med artist. Men drömmar är uppenbarligen bara
ett sätt fängsla unga barns känslor.Vägleda dem till en dyster och en tröttsam
värd och använda drömmar som ett filter till att blocka deras hemligheter. När
dem ända drömmarna man accepterar är ytliga reflekterande socialekonomisk jobb,
där du säljer din själ för en stämpel på ett papper. Jag dör hellre. Jag DÖR
HELLRE! För oss som är dubbel spioner mellan drömmar och verkligheten.
Vuxna har ju varit i våra ålder förut.Varför agerar du som
att du inte vet? Varför fortsätter ni säga dessa ord? Det är som att jag inte
har drömmar, när blev drömmar inte relevanta. Jag känner mig så liten när jag
står bakom mina betyg. De säger det är bra att ha en passion, en driv kraft men
varje dag känns som att jag dödar den, för det jag gör känns olagligt inom deras
fraktion. Drömmar har en bitterbesk efter smak, jag mår inte bra jag är sjuk
jag mår illa.Varje dag känns som jag ger in. När deras tankar tar plats i mitt
huvud.
Varför bemöda sig, det kommer inte gå som jag vill. Även om
jag lyckas kommer jag vara en clown för en grupp människor.
H M
Kommentarer
Skicka en kommentar