En hybrid av känslor

 

 

Känslor är märkliga, de kan hjälpa en att somna men också ge sömnlösa nätter. Sorg kan rena men också göra fruktansvärt ont. Glädje kan ge känsla av sammanhang och en illusion av att världen är enkel. Känslor är oförståeliga. Utan dem försvinner livets nyanser men med dem kan en person förgöras.

 

Inspärrad och berövad på intryck får jag en del tid att tänka efter. När jag aldrig har tider att passa eller drömmar att fånga kan jag passivt följa tankarnas tafattlek. De skapar kedjereaktioner och det enda jag behöver göra är att följa med. Den ena tanken leder till den andra, en upptäcktsfärd i en surrealistisk värld där allt är möjligt. Förr eller senare blir allt liknelser eftersom det är så lite vi förstår.

 

Naglar skrapar mot cementväggen när jag följer dominoeffekten av mina tankar: Hur hamnade jag här? Allt började så bra, han svek mig, mitt liv har förlorat sin nyans, och med den meningen. Han är ansvarig. Men om mitt liv inte har någon mening, varför ska jag då leva, men självmord är tabubelagt. Det blir en sån uppståndelse, varför? Säkert skulle fängelsets psykolog använda ännu en liknelse för att förklara det. Men det är min sista dag idag och jag vet mitt mål. Jag vill att han ska se mig, han ska se sina handlingar i min smärta. Mina ögon tåras samtidigt som ansiktsmusklerna smärtsamt spänns. Jag kommer ihåg att det kallas för leende. Jag har mitt mål och vad mer behöver man i livet?

 

Dörren öppnas och jag hamnar i ett utomkroppsligt tillstånd. Bitterheten över det han gjort är kvar men dämpas av tanken på hämnd. Ett hånleende klyver mitt ansikte. Vakten tittar på mig med avsmak och när hennes ögon sen ser formationen av de vita strecken på väggen fylls de av fruktan och äckel, själv är jag nöjd. Naglarna och fingertopparna smärtar, men det är ändå min sista dag.

 

Som i trans skriver jag på alla papper och blir snabbt utkörd genom en bakdörr. Ute i världen jag inte sett på så länge överöses jag av alla aspekter av orättvisan som gjort mig till det vrak jag är idag. Det blixtrar till av minnen när mitt liv passerar revy och jag ser hans ansikte tydligare än någonsin. Hela min varelse fylls av en fråga: tänk om? Tänk om jag inte hjälpt honom, tänk om jag hade berättat för polisen, tänk om jag inte lärt känna honom från första början. Då hade hans liv varit mitt. Jag hade fått det liv som jag hade rätt till och han hade inte tagit det ifrån mig. Idén som slog mig hade varit min och inte vår. Den lilla skillnaden gjorde att mitt liv stals ifrån mig. Kroppen skakar när bitterheten leder till panikångest, men jag lugnar mig genom att tänka på mitt mål. Trots allt är detta min sista dag.

 

Fötterna trummar i takt med minnena som blixtrar i huvudet när jag går genom staden. En blandning av känslor skakar mitt medvetande, ilska mot honom och polisen som gick på hans trick. Besvikelse och sorg över förlusten över det liv som jag var ämnad för. Jag spottar ut en munfull saliv när en bitter smak fyller munnen. Hans ansikte sitter som fastklistrat framför mina ögon och jag kan inte tänka på något annat än min hämnd och avsky mot honom.

 

Stadens siluett framträder tydligt mot soluppgången i horisonten. Det skulle kunna vara en vacker syn men en lång mörk byggnad sträcker sig mot himlen och förstör friden. Den irriterar mig som en vagel i ögat eftersom byggnaden är hans. Till och med här på kullen, min favoritplats på jorden, kan jag inte undvika honom. Jag kan inte bestämma mig om jag vill fly och glömma eller begära hämnd, jag vet inte om bitterheten någonsin kommer lämna mig. Från kullen ser jag universitetet där jag inte bara bar min egen börda, utan även hans. Då bar jag honom genom livet, jag gjorde mitt hus till hans hem och min affärsidé till vår. Jag betalade mer än någonsin och kämpade för att inte drunkna i mitt nya ansvar medan han knöt an till inflytelserika personer. Sen planterade han bomber på en skola och med hjälp av kontakterna fick han polisen att koppla det till mig.

 

Som i en dimma av tankar går jag genom staden. Mycket har hänt på 10 år. Förvånat inser jag att jag står framför det mörka höghuset. Kanske var det en slump, eller så har staden blivit så beroende av företaget att den omedvetet styr dess invånare hit. Som en modern version av “alla vägar bär till Rom”. Jag går in i byggnaden och känner mig lugn och säker. Med en nick hälsar jag på mannen i receptionen och går fram till honom:

-Ursäkta mig, jag är vän till mr. Wilson. Kan jag prata med honom?

-Han kan vara i möte, jag kan ringa och kolla.

Svaret är monotont och affärsmässigt.

 

Kavajen spänner åt över hans breda axlar när han sträcker sig efter en fast telefon. Under några sekunder står han tyst och jag blir orolig att han inte ska svara. Men det klickar till i telefonen och vakten säger:

-Mr. Wilson, det är en mr…

-Adam Scott. Fyller jag hjälpsamt och inställsamt i.

-Adam Scott, upprepar vakten i telefonen.

Vakten står och lyssnar intensivt, sen sträcker han fram telefonen till mig:

-Mr. Wilson önskar prata mer er mr. Scott.

Ett leende sprider sig över mitt ansikte när jag tar telefonen och för den till örat med en jakande hälsning.

-Jag vill inte ha något med dig att göra Adam! mumlar han och jag lägger märke till rädslan och desperationen i rösten innan jag uppfattar betydelsen av det han sagt. Jag förstår att trots de 10 år som gått och det arsenal av makt och inflytande han skaffat sig, kommer han alltid frukta mig. Det glädjer mig som inget annat gjort under hela mitt liv, det blir mitt liv där och då.

-Jag vill inte ha något trubbel, bara ett samtal, snälla! Jag använder all den manipulation jag kan uppbåda, den förmågan har jag haft hela livet. Tveksamt mumlar han ja och det är allt som krävs.

 

Jag gungar till den glättiga hissmusiken och känner mig samtidigt både tom och sprudlande inombords. Jag kliver ur och går på en mjuk matta genom en tom korridor, det känns inte verkligt. Min blick hoppar från namnskylt till namnskylt som sitter bredvid dörrarna, den stannar till och upphetsat läser jag texten: “Sam Wilson, VD”.

 

Dörren glider upp och jag kliver in med ett smärtsamt leende på läpparna. Mina ögon fäster sig direkt på hans ansikte som jag sett så många gånger under de senaste 10 åren. Jag märker svettpärlorna på hans överläpp och ser att stolsryggen darrar när hans knän guppar upp och ner. Det ger mig en känsla av makt och det är det viktigaste någonsin just nu, och för alltid.

Hans ord drunknar i en dimma när jag plockar upp en sax från skrivbordet. Sen är det enda jag kan se hans ansikte när livet släcks i det.

 

I hissen ner känner jag mig för första gången ren inombords, det tar ett tag innan jag förstår att bitterheten jag känt i tio år nu är borta. Kanske är hämnd det enda som får bort sånt.

Vakten hukar med en telefon tryckt mot örat och sirener ekar vagt utanför. Jag valsar ut genom glasdörrarna rakt i armarna på polisen, jag är inte rädd eller förvånad. Någonstans förstod jag kanske att det var detta som krävdes. Jag visste ju att det var min sista dag, min sista dag i friheten.

J M