Kråksparkar
Busschauffören ser i skräck på den korta tanten och hennes
rosenröda kinder. Hon tar ett djupt andetag och busschauffören känner sig
tvungen att bryta ögonkontakten. Ljudet från den pipande biljettläsaren tjuter
ännu en gång och nu är alla bussens passagerares ögon riktade framåt.
- MEN få den att fungera då!
-Återigen, du måste-
-Näh! Nu har jag prövat alla dina så kallade “instruktioner”
DEN FUNGERAR HELT ENKELT INTE!
Ingen i detta universum skulle kunna övertala Gerda att
försöka igen. Nu skulle hon faktiskt få åka gratis, som gottgörelse för
besvären, vare sig chauffören vill det eller ej.
Smått lättad över att både han och biljettläsaren är i helt
skick så sätter han sig tillrätta i stolen och svänger ut i morgontrafiken igen.
Men lättnaden varar inte länge. Just när han skruvat på radion för att dämpa
motorernas öronbedövande brus så är hon uppe på benen igen. Hon kippar efter
andan samtidigt som hon greppar tag i det lilla handtaget och hänger med överkroppen
för att på något sätt försöka upprätthålla balansen.
-Nu- alltså, stäng av det där, annars får du ta och släppa
av mig vid nästa hållplats så får du hamna i tidningen för att du tvingat en
74-åring att gå över halva stan till fotspecialisten.
Chauffören dröjer med ett svar så Gerda svarar sig själv.
-Jaså du kör på alternativ två, då går jag av här framme då.
-Du kan sätta dig längre bak i bussen, försöker chauffören.
Men Gerda står redan vid dörren likt en kapplöpningshund i
väntan på startsignal. Hennes blick som är riktad mot hållplatsen börjar att
urskilja en kvinnogestalt. Den starka morgonsolen som bländar ögonen gör det
omöjligt att identifiera människan. Men det har ändå ingen betydelse för Gerda
som inte har någon kvar i hennes krets, förutom Chorizo såklart, taxen som överlevt
allt i sin väg.
De knarrande dörrarna hackar sig upp och där möts hon av
ett, enligt Gerda, alldeles för positivt ansiktsuttryck, tanten ser ju nästintill
hysterisk ut.
-Du! Nu ska du få höra något du aldrig hört förut! Utbrister
den hysteriska damen.
-Näe du, det har jag då inte tid med! Svarar hon utan att
kolla tanten i ögonen.
Gerda försöker ta sig förbi men den hysteriske galningen
står kvar. Hon informerar henne om att det var ett högst olägligt tillfälle att
få höra en dassig historia nu när det allt var bråttom till fotspecialisten. Då
hörs ett pysande ljud från längst bak i bussen och busschauffören ställer sig
upp med en suck. Punktering.
Hon kastar en blick åt tanten och möter två vänliga
kastanjfärgade ögon. Den äldre damens ansikte lyser upp och hennes kråksparkar sprätter
från hennes ögon likt solstrålar. Någonstans inom Gerda så känner hon en stark
vilja att prata med henne men skakar av sig det raskt. Vad ska hon med vänskap
till, hon har ju alltid Chorizo.
Hon lyckas tränga sig förbi och ut på trottoaren när mobilen
surrar i Gerdas handväska. Fotspecialisten är sjuk. Jaha, då blir väl Chorizo
nöjd när matte kommer hem tidigt. Bakom sig hör hon hur passagerarna på bussen
ombeds att kliva av och invänta annan buss. Under tiden ber Gerda en tyst bön
att den glada tanten ej ska åt samma håll.
-Det blev allt en kort tur jag fick på bussen! Bara kliva på
och sen av igen!
Gerda fortsätter gå. Men tanten joggar ifatt, vilket får
hennes ögonbryn att höjas en aning.
-Det var en väldans energi du hade då, säger Gerda och
hoppas att det inte ska tas som en komplimang.
-Ja man får ju ta vara på den lilla tid man har kvar!
Gerda vrider på huvudet och inspekterar tanten. Hon kan inte
var äldre än henne själv. Säkert tio år yngre, minst.
Döden var inget som Gerda tänkte på ofta. Det är bara slösad
tid att gå och grubbla över sånt. Att leva var väl en lika stor gåta som att dö,
tänkte hon. Det gjorde henne nästan lite sugen att skälla ut tanten för att hon
tar ut en sådan sak i förskott, men låter det vara.
De går i tystnad och Gerda skulle aldrig säga det högt men
hon har just nu inget emot lite mänsklig närvaro. Hon låter det vara så,
trycker undan känslan av att behöva fylla tystnaden och den existerande lusten
att skrämma iväg den glada damen som hon inte ens vet namnet på. Det var
faktiskt ett bra tag sen hon gick bredvid någon annan än en 13 årig tax.
Hon börjar fundera över om hon känner denna tant från
någonstans. Kan det vara från styrelsemötena i bostadsföreningen, eller från
väntrummet hos tandläkaren?
Efter några minuter så bryter tanten tystnaden. Orden
spricker och hon måste harkla sig halvvägs in i meningen.
-Jag har cancer, i lungorna.
Gerda stannar till och tittar tanten rakt i ögonen. Just den
meningen hade hon hört förr, av den hon älskade mest. Hon öppnar munnen för att
säga något medlidande men avbryts.
-Mitt namn är Viola förresten, vi var på samma styrelsemöte
för några år sedan om jag minns rätt, det var jag som hade bakat
hallongrottorna, om du minns dom, förklarade hon.
Styrelsemötet. Hallongrottorna. Det var innan allt hände. Innan
hennes värld förlorade färg.’
-Ja, nu minns jag, säger Gerda och tvingar fram ett litet
leende.
De började att närma sig Gerdas lägenhet och hon säger några
ord som hon aldrig trott hon skulle säga igen.
-Vill du komma in på en kopp te?
3 minuters promenad senare sitter de på var sin sida av det
citrongula köksbordet. Chorizo tigger som vanligt vid Gerdas fötter. Han morrar
lite svagt när Viola böjer sig ner och försöker klappa honom på huvudet. En bit
bulle som kastas ner godtas tacksamt och han godkänner inkräktaren.
Gerda tar en klunk ur den himmelsblå tekoppen när tanken
slår henne.
-Det där du skulle berätta för mig, vid bussen, vill du
berätta det nu?
Kråksparkarna gnistrar.
-Ja! Nu ska du få höra.
S B
Wow det bästa jag läst någonsin! Otroligt bra skrivet, det känns väldigt äkta och historien om Gerda o Chorizo kommer jag aldrig glömma❤
SvaraRadera