Lämnad

Lukten, den så påtagliga lukten. Den spred sig som en dimma av ondska över det instängda och allt för tätt inredda vardagsrummet. Fönstren hade inte putsats på ett tag, det var säkert.  Inte heller disken hade tagits hand om på betydligt längre än vad man ville tro.

I den insjunkna och fläckiga soffan satt han. Ögonen stirrade ut i tomma intet, läpparna var djupt sammanbitna och obehagligt krispiga av uttorkning. Kroppen var nedsjunken och den redan dåliga hållningen gynnades inte av positionen den nu befann sig i. En vit löst sittande t-shirt täckte hans överkropp och gick upp likt en kulle vid magpartiet. Tröjan var befläckad med vad som liknade matrester men som egentligen hade kunnat vara vad som helst. Kalsongerna vars loga hade skafts bort i kanten satt tajt åtstramade runt midjan och såg ut att behövas få en omgång i tvättmaskinen.

Två månader hade gått sedan de hade lämnat honom. Två månader. Det hade inte varit enkelt. Fast ändå inte så svårt som förväntat. På något sätt hade han redan gått vidare innan det ens var dags. Som att han var gjord för ensamheten. Nu fanns det inte något i vägen som kunde hindra eller förstöra. Hans val, hans handlingar och hans jävla konsekvenser.

Det sista året hade han verkligen stängt av öronen så fort hon började prata. Alltid var det något gnäll eller tjat eller alla dessa måsten hit och dit. Hennes ansikte hade bränt fast under ögonlocken. Att skratta eller gråta var frågan. De röda lockarna som alltid lade sig som en perfekt inramning av huvudet med de klarblåa ögonen som glittrande kristaller djupt in borrade i det fräkniga ansiktet. Att skenet kunde bedra. Ondskan och viljan att förstöra. Monster.

Hans fötter bar honom tungt och släpande mot kylskåpet. Det ekade tomt förutom det lilla klirr som ljudade långt och ihållande när han ryckte upp dörren lite för hårt då enbart en ensam ölflaska och en halväten gurka ägde kylskåpets stora ytor. Kapsylflaskan slank med i knytnäven och kampen mot sig själv var igång. Den ständiga boxningsmatchen, de slagkraftiga träffarna och rädslan för att förlora. Han klunkade i sig av ölen.

De salta tårarna slingrade sig sakta och stillsamt nedför kinderna likt en rutschbana för att sedan bege sig ner i den syrliga vätskan som sedan nådde hans läppar. Ljudliga klunkar, en trasig blick och tusen olika tankar. Barnen. Deras skratt, varma omfamningar och deras blotta närvaro. Vad hade hon lurat i dem?

Ljudliga barnskratt hördes längs gatan utanför och ekade mellan husväggarna tills de tonade bort. Lyckligt omedvetande om att livet kan vända utan förvarning eller anledning. De enda ljuden som gick i hans huvud var barnens gälla skrik och förödande gråt fyllda med rädsla och oro. Som han önskade att han kunde ta ifrån dem dessa stunder. När hon blossade upp. Hur hennes aggressiva ton spred sig mellan de trånga utrymmena mellan väggarna. I efterhand hade han önskat att han bara hade tystat henne. Fått henne att hålla käften. Låtit dem slippa att få höra på hennes utlåtanden och glåpord. Trots detta kunde han inte släppa henne. Trots allt hat och förnedring. Hennes läppar och hennes sätt att ta i mig. De ömma orden som alltid hade fått honom att rysa. Huden knottrade sig och han greppade sina underarmar och kramade till. Att bli berörd och att ha någon att beröra. Att känna sig behövd.

En vind träffade hans fjuniga kind och det stack till lite lätt i huden. Vinterovädret utanför ven illa och det var nästan så han kunde känna den isande snön träffa hans sköra kropp. Detta tills han upptäckte den fladdrande gardinen i ögonvrån som täckte altandörren likt en avskärmning från omvärlden. Det var först när den så alltid skitiga vita sneakern intog parkettgolvet som han förstod. De två pinnsmala benen, beklädda med ett par tajtåtsittande svarta jeans tog över hans fokus och tankar då hans älskade dotter stod där. Hans blick gick ifrån hennes små och petita fötter upp längs hennes ben till hennes armar som bestämt låg korsade över bröstkorgen. Han mötte hennes blick för första gången på två månader och han blev stum. Kände att han tappade andan samtidigt som hans muskler slappnade av. Hemma, det hade han inte känt på så länge. Känslan kändes nästan främmande i kroppen.

Hennes blick genomborrade hans själ och hennes utstrålning osade ilska och frustration. Och vad fan håller du på med, utbrast hon plötsligt. Han stelnade till och det kändes som en käftsmäll när hennes ord väl fullständigt hade lämnat hennes mun. Ord kunde inte förmå sig att lämna hans mun, det fanns inget att säga. Hur fan kan du bara skita i oss?! Fortsatte hon med. Hur har du mage att sitta här och supa när mamma kämpar livet av sig! Han flyttade sin blick från hennes och stirrade rakt ut i ovädret. Han bevittnade illusionen utanför fönstret, lika kaosartat som hans inre.

Från och med nu lämnar du oss ifred, jag orkar inte med din jävla skit! Skrek hon och gjorde en ansats till att bege sig utåt igen. Hon tvekade dock i steget och vände sig långsamt om. I periferiseendet såg han hur hon hade placerat blicken ovanför hans huvud och tog ett djupt andetag. Jag önskar att du vore död... Sa hon i en lugn och viskande ton och småsprang ut ifrån lägenheten. Deras bil stod uppställd bredvid trottoarkanten med passagerardörren öppen för henne att bege sig in. Det var hon som körde. Hans älskade. Han kröp upp i soffan med ögonen uppspärrade och direkt riktade mot dem. I mindre än en sekund flög hennes blick över och förbi honom och hans kropp skälvde.

Bilen rullade iväg och allting kom plötsligt ikapp.

S L