Smaken av bitter - precis som etiketten talar

Etiketten

Jag må vara bitter över min skadade fot, att jag är förbjuden från att besöka friheten i två veckor till, men flaskan bredvid Jesse skriker det ordet, det står Martini Bitter på etiketten och googlar man det, informeras man om de ofta förekommande kryddorna; malörtsextrakt, gentianarot, och en annan massa jävla skit. Kanske är det häxblandningen på det som får den att fånga eftersmaken av att vara bitter, kanske är det den som har tagit min irritation över den handikappade foten till en högre nivå än tidigare.

Jag borde kanske inte vara bitter, jag kunde likagärna ha lämnats med en obrukbar fot, men jag värderar friheten högre än något annat. Sekunderna medan mina fötter försökte catcha skatebrädan efter den fem steg höga trappan, och det att det faktiskt krasade någonstans djupt inom mig är oändliga, och de retas med det, om och om igen, nu sitter jag här, hos min bästa vän och letar efter någon form av frihet och lycka i bitterheten – den på flaska.

Det står 44,7 procent strax under titeln på etiketten, något Jesse lovat är tillräckligt för att skölja ner min egen bitterhet med, men jag börjar tveka, den starka drycken luktar inte bara, utan påminner starkt om Jägermeister, som alltid får min mage att vända sig ut och in. Egentligen brukar jag inte dricka särskilt ofta, man kanske kan tro det med tanke på hur Jesse är, enda gången han inte dricker som en svamp, är när han knarkar, men jag tillhör inte gruppen som dricker bort mina problem, i vanliga fall.

Men i vanliga fall brukar jag inte heller stappla omkring på kryckor eller sitta inomhus medan solen steker utanför, jag brukar dansa, krascha och älska under dess strålar, men med en fot som behöver läka, får jag inte röra på mig mer än nödvändigt. Det suger, Jesse vet om det, en gång i tiden var även han djupt förälskad i skejtandet, och det är enda anledningen till att vi träffades, kanske ligger den kärleken kvar under odören av sprit och hasch, men det krävs nog mycket för att gräva fram den igen.

Det måste ha varit en utav de första vårdagarna det året, marken var torr och vädret bjöd in till årets premiärtur, jag var överlycklig, redan då var beroendet av frihet det som styrde mitt liv, och abstinensen efter att landa de nya trixen jag upptäckt hungrade sen veckor tillbaka. Utanför radhuset jag bodde i då fanns det en cykelbana som sällan användes, sen kom en väg, innan villor tog fart på andra sidan, det var där Jesse bodde, innan han flyttade ut till sitt garage. Jag kommer ihåg att han gick över den stora vägen, med en halvt fallfärdig bräda i ena handen samtidigt som jag övade på mina kickflips, då hade jag problem med snärten i fotleden som krävs för att få en bra rotation på brädan. Jag hälsade, han mumlade något tillbaka och sen fastnade vi, smög ut under nätterna och övade nya trix till fötterna värkte av ansträngning, innan vi tog oss hem igen. Den sommaren blev vi oskiljaktiga.

Jesse muttrar att han ska ut och röka, reser sig hastigt upp och smäller igen dörren till garaget efter sig, jag korkar upp flaskan och häller upp den vidriga skiten i en av muggarna som alltid står på bordet bredvid hans skinnsoffa. Jag stoppar ner ett finger och rör runt i muggen, när jag luktar på det luktar det skit, spriten är klibbig och jag litar absolut inte längre på att den kommer skölja ner min egen bitterhet.

Jag suckar, Jesse kommer tillbaka ”Så du har redan tjuvstartat?” flinar han, tar sig en egen kopp och häller upp mycket mer i sin kopp än min vågade tredjedel, som grädde på moset plockar han upp sin fickplunta i repigt, men fortfarande blankt silver. Som vanligt skruvar han upp korken och häller i lite av det jag antar är Whiskey, han må vara alkis på deltid, men han är ett geni. I åttan byggde han om en kaffebryggare åt en bekant, resultatet blev en jävla massa hembränt, till alla som önskade det, något som fick stadens langare på knäna.

På uppmaning av Jesse tar jag en klunk, grimaserar av den fräna och starka smaken men pressar ner den ändå, det lämnar verkligen eftersmaken av bitter, och när jag känner efter, är jag inte riktigt lika frustrerad över min skadade fot.

Nej jag är verkligen inte bitter längre, efter en och en halv kopp av bitterheten är jag vaccinerad. Istället räknar jag ner dagarna, bara tretton dagar kvar tills jag blir fri igen, glaset är trots allt halvfullt, inte halvtomt och när allt kommer omkring är jag inte fängslad, bara berövad på min frihet. Jesse talade sanning, som han brukar, och jag är allt annat än bitter.

Jag hoppas bara det tänket sitter i utan mitt vaccin, annars blir morgondagen intressant.

M L