Din tid kommer

 

Hur lång tid behöver man?

Hur lång tid behöver man för att förlåta, försona och gå vidare. Att alltid stanna kvar i det gamla och låta det gro som fröet man planterade i rabatten i våras. Är det verkligen det optimala? Att alltid känna den bittra smaken i munnen när man pratar om just den personen, den händelsen, den platsen. Ibland kanske man bara behöver släppa taget och låta det tillhöra det förflutna. Det är dags att avsluta det kapitlet och påbörja ett nytt.

Jag stängde igen dagboken och la ner den i den tomma flyttkartongen. Jag stirrade blankt ut i rummet som nu började tömmas från saker för att istället fyllas av kartonger. Kartonger där innehållet var saker från ett rum jag bott i större delen av mitt liv. Det var som att jag packat ner hela mig i dessa bruna fyrkantiga boxarna. Men samtidigt är det de enda jag vill, det enda jag vill är att lämna, lämna detta hus. Huset där jag sagt mina första ord, där jag tagit mina första steg, där jag bråkat, skrattat, blivit förälskad och hjärtekrossad. Även fast jag den större delen har haft bra stunder i detta hus så måste jag ta mig här ifrån. Jag bara måste det. Jag kommer bara fortsätta påminnas om vad som hände den dagen. Jag måste här ifrån nu.

Jag kastar ner de sista sakerna som ligger i en hög på golvet i den sista flyttkartongen samtidigt som jag hyperventilerar. Jag måste här ifrån nu, upprepar jag för mig själv. Jag börjar bära ut kartongerna till bilen så fort jag bara kan. När jag går mot hallen med den sista kartongen i högsta hugg så blir jag stoppad. Det var min syster. Hon ser förvånad ut.

-          Här går det undan, säger hon och kollar in i det tomma rum jag lämnat efter mig

-          Det gör det, säger jag och försöker ta mig förbi henne. Men hon står bestämt kvar.

Paniken börjar smyga sig på i kroppen. Jag klarar inte detta mer. Jag måste här ifrån nu. Jag orkar inte med att hon hela tiden ska ifrågasätta mig. Jag lyckas ta mig förbi och kan stoppa in den sista kartongen i bilen. Hon står kvar i dörröppningen och granskar mig.

-          Bara så du vet så är mamma hemma om några sekunder, säger hon med en hånfull ton

Jag svarar henne inte utan går bestämt in i huset igen för att hämta min jacka och väska. Jag kastar en snabb blick över axeln när jag går förbi det tomma rummet. Det gör ont i mig att det var tvunget att sluta såhär. Samtidigt som jag vet att detta är det bästa. Allt kommer bli bra nu försöker jag intala mig själv. Allt kommer bli bra nu.

Jag sätter mig i bilen och ska precis starta den när jag ser i backspegeln hur någon närmar sig. Det var mamma. Hon har händerna nerstoppade i fickorna, hennes bruna axellånga hår uppsatt i en låg tofs och hennes blåa ögon lyser i vårsolens strålar. Hon märker inte att jag sitter i bilen, utan det är först när hon kommit upp på verandan där min syster möter henne och pekar bort mot uppfarten där jag sitter iskallt i bilen som hon vänder sig om. Våra blickar möts och jag kan känna hennes smärta. Hennes ögon var som de hos ett rådjur vars sista sekunder är räknade då det ser in i billyktans dödliga sken, de är fyllda av skyldighet, den typen av skyldighet som förut skulle fått mig att ömka henne, men nu istället får mig att lägga i backen och köra ut från uppfarten. Ju längre bort ifrån huset jag kommer, desto friare känner jag mig. Samtidigt som ångesten smyger sig på som en närgången geting som lyckats ta sig in genom fönstret. Jag försöker att vifta bort den. Det är ju hon som gjort fel, inte jag.

Efter en kortare biltur anländer jag till platsen där jag ska få börja om på ny kula. Min egen lägenhet. Jag möts av pappa som står på parkeringen och vinkar glatt mot mig när jag svänger in. Han har det där varma leendet som bara pappa kan ha. Jag kliver ur bilen och omfamnas direkt av hans trygghet. Sedan sätter vi igång, vi bär in kartong efter kartong tills den tillsynes tomma lägenheten, eller ja om man tänker bort möblerna som jag fick behålla från förra ägaren, börjar fyllas med mina saker. I bakgrunden spelas din tid kommer med Håkan Hellström. Allt känns så lätt. I pappas närvaro kan jag glömma allt som hänt och tänka på annat. Det känns så lätt.

-          Hur är det mellan dig och mamma nu egentligen gumman? Säger pappa försiktigt samtidigt som han ställer in en tallrik i skåpet.

Fan, var han tvungen att ta upp det nu. Tänker jag för mig själv.

-          Som innan. Svarar jag kort.

Han stannar upp och tittar på mig. Det är svårt att tolka hans ansiktsuttryck. Är han sur? Ledsen? Glad? Eller kanske besviken?

-          Ska du inte försöka prata med henne? Säger han och återgår till tallrikarna.

-          Det känns ganska meningslöst, det är hon som får komma till mig om hon har något att prata om. Säger jag nonchalant.

-          Ja, jo, okej. Ni kanske behöver lite tid bara. Säger han och ler mot mig.

Tid? Tiden går lika fort som ett timglas i Med Andra Ord. Tiden är knapp. Mitt och mammas timglas har snart runnit ut. Det är inte bara att vända på timglaset och få mer tid, det funkar inte så. Antingen måste jag snabbt förklara för henne vad som står på kortet eller så kan jag bara vänta ut den där sista sanden i glaset. Tänker jag för mig själv.

När vi några timmar senare äntligen är i stort sett klara med allt i lägenheten kan jag pusta ut. Pappa har åkt hem och jag är nu ensam. I min lägenhet. Jag sätter mig ner i soffan och börjar skriva.

Vad är det för fel på mig? Varför vill jag inte att tiden ska läka alla sår? Varför vill jag gå runt och vara sur och bitter? På min egen mamma? Varför lyssnar jag inte på vad hon har att säga? Varför bråkar vi? Varför bråkar jag? VARFÖR?

Jag smäller igen dagboken och känner hur tårarna börjar rinna ner för mina kinder. I den stunden när jag sitter där med dagboken i knät och tårarna strykande längs kinderna. Då kommer jag att tänka på henne. På mamma, en annan mamma än den jag är arg på. Jag börjar tänka på alla gånger hon torkat mina tårar. På alla gånger hon funnits där för mig. När jag såg livets ljus för första gången, när jag bråkat med vänner och när jag blivit dumpad. Då har hon funnits där. Alltid hon.

Jag är så arg på mig själv. Men också på henne. Hur kunde det bli såhär. Hur kunde jag bli ovän med min egen mamma? Livet är för kort för att bråka. Jag vill inte befinna mig i denna situation. Jag vill inte vara bitter. Men hur, hur går jag vidare?

I P