Årets första bidrag har anlänt!

Fortsättning

Helt plötsligt vägde jag ingenting. Det var precis som om jag svävade. Jag var fullt medveten om var jag var, men hade ändå ingen aning. Mörkret hade omslutit mig som en tjock, sval dimma som på ett märkligt sätt höll kvar mig på en plats utan att jag svävade iväg. Av någon anledning vågade jag inte röra mig. Jag var rädd för något, men vet inte för vad.

Så blixtrade det till och hela skogen lystes upp och jag reste mig upp och sprang. Jag sprang genom det ösande regnet och tog skydd i en grotta. Jag visste att det var mitt på dagen, men himmelen var mörk som den svartaste natt. Det dröp om mig av regnet och jag frös så jag skakade. Jag vågade inte säga ett ord för björnarna sussade bakom mig.

Då kom i alla fall gumman med en filt och gubben kokade mig en kopp te. Så spelade vi fia alla sju i deras mysiga stuga i stan. Jag vann och fick en lampa till pris och när jag putsade den flög jag genom taket och upp i skyn.

Jag landade på den blommigaste äng och det doftade sött av honungssjön där bredvid. Däröver flög en fågel av lila marsipan och när den log såg man alla dess vita små tänder. När jag sträckte fram armen så landade den på min axel. Jag såg något stort reflekteras i dess blick och precis då röt det till bakom mig.

Jag sprang från tigern som jagade mig genom det varma Sahara. Snabbare kunde jag inte springa. Tigern nafsade efter mig och käftarna slog ihop med en smäll och då föll det hagel från himmelen. Jag saktade ner och stannade för jag visste att tigern var borta.

När jag vände mig om såg jag ett ensamt barn. Alla människor bara passerade förbi och ingen annan än jag kunde se henne. Då såg den lilla pojken mig och log. Han hade en midsommarkrans i håret trots att det var februari, men när jag tänkte det vissnade den och dog. Bladen föll ner runt om honom och han grät. När jag plockade upp henne så började hon genast skratta. Men jag kunde inte höra henne.

Vågorna slog mot båten och det verkade bli storm. Hela fartyget gungade och flickan jag höll i handen släppte mig och sprang. Han klättrade över räcket och föll ner i det mörka vattnet. Jag dök efter barnet som visade sig vara en docka. Jag kunde inte ropa efter hjälp och förlorade förmågan att simma. Mina fötter var hopbundna och armarna fästa bakom min rygg. Det kalla vattnet omslöt mig genast.

Då satte jag mig upp i det skummande badet och gick ur. Jag plockade en blomma ur en vacker men tom vas och satte den i landet där allting gror. Den växte och blev större än ett bowlingklot och sedan större än ett bildäck och större än bilen själv. Den slukade allt i sin väg, detta monster och snart skulle den sluka mig.

Så slöt sig blomman och krympte till ett frö. Fröet var av guld, men när jag plockade upp det så började det brinna. Det lämnade ett märke i min hand. Förvånad såg jag att det stod ett namn med glada färger som sedan rann mellan mina fingrar. Färgen färgade gräset och jorden och maskarna däri. Maskarna växte och drog ner mig i gyttjan. De var giftiga ormar i

sin djungel och jag var ett mål mat. De slingrade sig runt mig för att kväva mig till döds, men först hann de dö av något annat.

Tigern var tillbaka och jag stod i öknen igen. Så blev tigern en katt som jamade efter sin unge. Men ungen var död och borta och likaså var jag. Och jag var dömd till att aldrig sluta springa. Aldrig få en lugn stund någonsin igen. För livet slutar aldrig när man lever av endast skrivna ord. Jag är en historia som aldrig ska få ta slut. Jag är en fortsättning på en redan existerande oändlighet.

N S