Annorlunda

 

Ingen pratar med mig i skolan jag vet inte riktigt varför, är det något fel på mig? Det har jag alltid undrat. Jag har alltid känt mig annorlunda på något sätt. Alla kollar på mig när jag går förbi, men varför?

-Hej, får jag sitta bredvid dig? säger någon bakom.

Det var Moa, en tjej som går i min klass.

-Ja, säger jag överraskad.

Vi jobbar tillsammans i matten. Jag är helt borta under hela lektionen och tappar bort orden. Det är första gången någon snackar med mig. Och varför just nu? Sedan blir det rast.

-Vill du hänga med till ett rum här i skolan?

Jag tackar ja och sedan går vi.

Efter en stund är vi framme.

-Gör som jag, säger Moa.

Hon går sakta igenom dörren, utan att öppna den! Hur då? Jag kan inte tro mina ögon. Är det någon teater hon tränar på. Är det en fake-vägg? Jag går mot väggen och försöker gå igenom. Jag tvekar först, man kan liksom inte gå igenom väggar. Jag tror att hon skämtar. Men jag gör det ändå, och det gick! Jag känner mig stark och modig. Det är inte alla som kan gå igenom väggar. Det är ett stort rum, men gammalt. Vinden sveper sakta fram och tillbaka. Det luktar lite äckligt. På något konstigt sätt känns det som om jag var hemma här. Jag känner mig trygg som om jag kan vara mig själv utan att vara rädd av någon.

-Ska du bara stå där? säger Moa.

 Jag vänder blicken mot henne.

-Vad är det som lyser där? säger jag och pekar.

-Boken? Säger hon.

-Vadå för bok? Är det en bok som lyser? Svarar jag försiktigt.

-Ja, i den boken står det allt om oss.

Jag förstår inte riktigt vad hon menar med oss. Men så märker jag dem. Det är inte bara vi som är! Det finns flera stycken här. De är genomskinliga, det är därför jag inte märker dem först. Mina händer darrar, jag blir rädd. Jag frågar Moa om dem. Men hon förklarar inte.

Klockan är kvart över sex på kvällen.

Jag pratar högt för mig själv.

-Kommer jag att förstå allt det där sedan?

-Ja, det tror jag.

-Men tänk om jag inte gör det? Säger jag. VÄNTA LITE! Vem är det, säger jag och tittar hastigt runt med rädslan i kroppen.

-Hej det är jag, Jacob.

Jag tittar runt och jag ser honom! Han är lite tjock, har ett babieface och är kort. Ska jag skrika eller vad ska jag göra? Han fortsätter:

-Jag heter Jacob och vill bli din vän om du vill såklart.

-Okey.. säger jag till Jacob och försöker att visa honom att jag inte är rädd.

 Han berättade lite om sig själv. Tydligen så visste han nästan allt om mig.

-Nu är det bäst att du går och lägger dig, säger Jacob.

-Jag ska göra det, säger jag.

 Imorgon ska jag berätta för Moa om Jacob

Nästa dag var det skola igen, samma jobbiga dagar som vanligt. Jag sitter med Moa efter skolan vid skolans café. Jag tänker och tänker. Jag kan inte tänka på något annat än boken. Det går liksom inte. Tänk om det är på riktigt, att det finns spöken. Att allt inte var något teater.

Jag går till biblioteket och letar efter några böcker som handlar just om spöken. Det finns en bok som heter Är spöken riktiga? Där står det om boken som jag så gärna vill läsa! Jag koncentrerar mig på en mening. I boken finns det allt om spökvärlden, om varje familj som är spöken och den har funnits i mer än hundratusen år. Jag stirrar på meningarna lite, sedan stänger jag boken och går hem. Jag ska gå till rummet som Moa visade mig utan att någon får veta. Den här gången ska våga vara där med alla spöken, utan Moa.

Och det gör jag! Efter engelska-lektionen går jag ner till källaren utan att någon märker det. Jag säger till Moa att jag ska på toa. Men i stället går jag sakta ner till källaren och springer genom väggen, går fram till boken och tar den och tittar runt. Det är ett litet hörn vid sidan. Den är tom, så jag går och sätter mig där. Jag öppnar boken försiktigt. Den lyser jättemycket så jag blundar och lägger boken vid sidan. Sedan öppnar jag ögonen igen och tittar på boken, den lyser inte längre. Så jag tar upp den igen och läser första sidan. Det står bara olika rubriker och familjenamn på den. Kommer jag att hitta Moas namn här då? Gabrielsson, Gadd, Gahm. Och där står det Garland! Varför står det mitt efternamn här? Jag får ont i magen av att läsa namnet om och om igen. Och kan inte tro det. Jag bläddrar fram till sidan och läser några rader. De behövde flytta från England, precis som många andra spöken. I England fick de veta att denna familj var spöken och att många andra familjer är också det. Så de tvingades att flytta från hela landet. De hade ett litet barn som hette Noah.. det är jag! Rädslan bara stiger och stiger det gör ont. Jag fortsätter: de bestämde att de inte skulle berätta för honom för att skydda honom. Jag stannar där och lägger tillbaka boken för att gå hem.

 

Aj! Jag slår mig i väggen. Vad menas med det? Kan man inte gå tillbaka nu? Efter ett’ nytt försök. Det går inte! Jag får panikattack och bankar och bankar på väggen, HJÄLP! Men ingen hör mig. Jag blir jättestressad och bankar hårdare till jag får jätteont i mina händer. Är det kört nu? Bankar igen och igen, men inget händer. Jag har lust att gråta och får en stor klump i halsen. Går sakta ner mot golvet, lägger armarna i kors och lägger huvudet på dem. En rädsla och en panik finns i min kropp. Jag är svag säger jag om och om igen. Jag hör något! Och tittar upp. Det är jätteljust. Man behöver lägga armen framför ögonen.

Du kan. Du kan. Du kan.

-Vem är du? Hallå, svara!

Ljuset går sakta bak och ljudet blir svagt. Jag tänker på orden. Du kan. och torkar bort mina tårar, ställer mig upp och försöker igen. Det gick! Man ska inte bara stå där och säga att man inte kan, man ska försöka flera gånger. Det lärde jag mig nu. Det är dags jag ska berätta för mina föräldrar. Jag är jättenervös och vet inte hur jag ska berätta för dem där hemma.

Jag möter mamma och pappa precis när jag kommer in i huset. Alla ord kommer ut på en och samma gång.

-Jag fattar att ni ville skydda mig men ni kunde ändå ha sagt. Vad händer nu? Är det något farligt med att vara spöken?

 Jag kan inte ändra på ett enda ord nu.

-Vi skulle berätta, men inte nu. Vi var rädda på hur du skulle reagera. Läste du boken? Eller först gick du in i rummet? Säger mamma.  

De har många frågor men jag ska svara på alla ändå. Det finns säkert mycket om denna spökvärld som jag inte vet.

 

Mitt liv ska såklart förändras och ett nytt äventyr är på gång!

M W