Att fortsätta

 

 

“Fortsätt, fortsätt, fortsätt” Det är allt dom har att säga. Inget annat än tomma fraser. Jag bryr mig inte om vad dom tycker och egentligen så bryr dom sig inte heller. Dom vill bara inte känna sig skyldiga så dom säger något bara för att känna sig bättre inombords. Dom kände dig ju inte egentligen. 

     “Var stark, gå vidare, tiden läker alla sår” Men tänk så vill jag inte det. Jag kanske inte vill vara stark eller gå vidare och tänk så läker inte tiden alla sår? Tänk så har dom fel? Jag skakar på huvudet. Dom förstår inte. Dom vet ingenting. 

     Det är som… Det är som om du aldrig existerade. Tårarna sticker i ögonen. Jag höjer handen och börjar torka bort dom men dom är för många. En tår slinker förbi mina fingrar och faller ner på blommorna. Den blandar sig med daggen på bladen. Jag ler lite. Du har iallafall blommor. Solrosorna kommer från mig men de röda tulpanerna känner jag inte igen. Stenen är välskött och texten är tydlig, men jag läser den inte. Innan så läste jag allt. Varenda mjölkkartong och gatuskylt. Inte längre. 

     Gråten har stillat sig och jag tittar på klockan. 08:10. Jag börjar 08:15 och promenaden till skolan tar tio minuter. Jag kommer bli sen. Det spelar ingen roll. Det brukade göra det. Jag var alltid minst tio minuter tidig till allt. Jag rycker på axlarna. Inte längre. 

     Jag reser mig upp. Mina byxor har mörka fläckar på knäna. Mamma kommer bli arg men jag bryr mig inte. Inte längre. 

     Gruset knastrar under skorna. För att vara en kyrkogård så är den ganska mysig. Dom stora ekarna har fått röda löv och det står lyktor och ljus på alla gravar. Solen lyser på en molnfri himel. Det är en fin dag. 

     Grinden gnisslar när jag öppnar den. Den påminner mig om din sovrumsdörr. Jag sa alltid till dig att olja den, men du lät det vara. Du sa att… Jag snörvlar. Du sa att det var bra för om det kom en inbrottstjuv så skulle du vakna. Jag svarade att det var bättre om du sov för annars skulle tjuven få ett vittne. Ett vittne som den skulle behöva göra sig av med. Du bara skrattade. “Det är ju därför jag övar självförsvar.”

     Jag ler åt minnet och ser mig inte för. Jag har kommit fram till ett övergångsställe men jag väntar inte på grönt. Jag går bara rakt ut i vägen. Plötsligt ligger jag på marken. Bilens lyktor bländar mig. Jag kravlar mig upp och springer. 

     “Hallå! Gick det bra?” En röst bakom mig ropar. Jag stannar men vänder mig inte om. De stack inte. Jag är förvånad. Jag hade trott att alla skulle smita bara för att han gjorde det. Han som… Han som dödade dig. Vi gjorde allt rätt. Väntade på grönt. Tittade åt vänster och sedan höger, men det hjälpte inte. När vi var mitt i vägen så kom han runt hörnet. Alldeles för snabbt i sin röda bil. Några sekunder senare låg vi båda på marken. Min arm gjorde så himla ont och jag såg svarta prickar. Jag hörde hur motorn startade igen och en stor röd fläck gled iväg. Jag kröp bort till dig. Du rörde dig inte. Jag började gråta och jag försökte skaka dig. Sen drog någon bort mig och jag hörde sirener. Allt blev svart.

     Det var inte förrän senare på sjukhuset som dom berättade vad som hade hänt med dig. Jag trodde att vi skulle klara oss båda två. Jag kom undan med en bruten arm och lätt hjärnskakning, medans du… Jag snörvlar. Jag vill inte gråta nu när jag är så nära skolan. 

     Jag kommer in på skolgården och möts av lärarens bistra uppsyn. 

“Du är sen.” Jag förstår inte varför en lärare måste möta mig varenda morgon. Tror dom att jag ska rymma eller? 

“Vi borde skynda oss.” 

“Mmm” Jag orkar inte säga mer. 

     Vi går in och jag hänger av mig mina grejer i skåpet. Han följer mig till klassrummet. 

“Lycka till” Sen går han sin väg. Jag öppnar dörren och går till min plats. Ingen tittar upp. Alla är vana.

Jag skyndar mig ut. Jag vill bara bort därifrån. Skolan är slut och jag börjar gå mot busshållplatsen. I vanliga fall hade jag gått hem direkt men idag måste jag till sjukhuset. Jag ska ta bort gipset. Jag drar lite i den vita bomullen som sticker fram. Det ska bli skönt att bli av med det. 

      “Ska du också till bussen?” Jag vänder mig om. Det är Maja som frågar. Hon går i min klass. 

“Ja” Jag vet inte vad jag ska säga. Dom andra brukar inte prata med mig. 

“Ska vi ta sällskap?” Jag blir förvånad. Tycker hon synd om mig? Hon märker att jag inte svarar. Vad ska jag säga?

“Tänkte du åka med 4an?”

“Ja” Hur kunde hon veta det?

“Då måste vi nog springa” Hon pekar på något bakom mig.

“Skit!” När jag vänder mig om får jag syn på bussen. Den kommer vara vid busshållplatsen om några sekunder. Maja börjar springa och jag följer efter. Vi kutar mot bussen och hinner precis in. Vi sätter oss ner och utan att tänka så hamnar jag bredvid henne. Hon skrattar. Jag skrattar. Man kanske kan fortsätta ändå. Kanske. O Ö