Det vita rummet

Jag sitter på sjukhuset som jag alltid fruktat. De vita väggarna och de ljusa lamporna skär in i mina ögon. Det är värre än jag någonsin trott. Alla tittar på Alva, alla är rädda för att maskinen ska sluta låta och alla vill bara kom här ifrån. Låtsas som att allt är bra igen, som en normal dag innan allt det här. Jag har aldrig känt den här rädslan någonsin förr, som jag gör just nu. Att känna att man är hjälplös och inte kan göra något för den person jag älskar allra mest, min syster.

Jag och min storasyster Alva har alltid varit bästa vänner. Vi gör allt tillsammans och kan prata om allt. Vi pratar om sånt som bara vi kan förstå, som hemligheter och kärlek. Alva och jag delar rum och vi brukar sova i samma säng även fast vi har en egen, bara för att kunna vara närmare varandra dygnet runt. Hon är en sån person man aldrig kan tröttna på även fast vi tillbringar så mycket tid tillsammans.

Den dagen hela livet vände var en fredag. Jag brukade tycka att fredagar var den bästa dagen på hela veckan, då skolan var slut och man hade hela helgen framför sig, men denna gång var det precis tvärt om. Vi satt utomhus vid det mörkbruna träbordet i trädgården. Det var en ganska varm vårdag då man kände att solen började värma mot huden och knoppar på träden började växa fram.

Hela min familj satt och njöt av att sommaren var på väg, i alla fall mamma och så ringde Alvas telefon. Hon svarade och gick iväg, men ingen i familjen trodde det var något speciellt. Jag berättade om allt som hänt i skolan, som att idrottsläraren hade fastnat i dockan när hon visade oss hjärt- och lungräddning. Vi skrattade och det kändes som att helgen skulle bli den roligaste på länge, men så kom Alva tillbaka och hon var helt vit i ansiktet. Hon gick med skakiga ben fram till oss med telefonen i handen.

-Det var läkaren, sa hon med en försiktig röst.

Just det, tänkte jag. Hon hade varit på en undersökning på vårdcentralen eftersom hon hade varit trött på senaste tiden.

-Läkaren tror att jag har cancer, fortsatte hon med en viskande röst eftersom hon knappt fick fram något ord.

Vi hörde alla vad hon sa, men ändå vill vi inte veta. Jag kände att pulsen började gå upp och att hjärtat dunkade hårdare. Jag kände en konstig känsla i halsen, det brände och skavde även fast jag inte var sjuk. Det var nästan som om jag föll ihop, rakt ner på den frysta marken. Jag var skärrad ända nerifrån tårna och upp, men Alva måste ha varit ännu räddare. Alla var chockade och Alva släppte en tår. Mamma kramade henne och pappa och jag följde efter. Jag kunde inte förstå vad som hänt. Jag fick så många frågor i huvudet och massa rädsla. Varför skulle just hon drabbas? Vad kommer hända med henne? Jag klarar mig inte utan henne!

Alva fick genast åka in till sjukhuset och undersökas om det stämde, och det visade sig att det var sant. Hon hade leukemi, cancer i blodet och det såg inte så ljust ut. Hon låg inne på sjukhuset hela tiden och jag var där så mycket jag kunde, men det kändes ändå som jag inte var där tillräckligt mycket. Jag ville ge henne allt stöd hon kunde få för att bli stark och ta sig igenom detta. Jag satt bredvid henne, men hon hade inte orken att prata med mig efter all medicin hon fått. Vi kollade bara på varandra, men ändå kunde vi förstå vad den andra tänkte.

En dag ringde mamma när jag var i skolan. Jag hade rast och satt på golvet i korridoren med de bruna fula skåpen bakom mig och det skräpiga hörnet bredvid mig. Det var den enda platsen som fanns kvar om man inte vill sitta bland tomma burkar och godispåsar. När signalen ringde tog jag upp mobilen och höll den tajt intill örat.

-Du måste genast komma till sjukhuset! skrek mamma med en röst som man inte visste om hon var skraj eller ledsen.

-Vad har hänt? Något med Alva? frågade jag och jag kände på mig att det var något dåligt.

-Ja, hon, hon har blivit sämre, stammade mamma. Du måste komma hit för doktorerna vet inte om det finns så mycket tid kvar.

Mamma förklarade vad som hade hänt. Alva hade fått en ny medicin för att ta död på cancern och just den medicinen var den enda chansen att klara sig igenom den förbaskade sjukdomen. Problemet var att den var väldigt stark och kroppen drabbades hårt, så hårt att hela kroppen kunde sluta fungera. Det var just det som doktorerna var rädda för, att Alvas hjärta skulle bli för överbelastat.

Jag fick inte fram ett ord. Jag bara sprang, bort från korridoren, bort från skolan och hela vägen till sjukhuset. Jag kom upp till rätt rum efter att ha flåsat in på sjukhus med mjölksyra i benen. Damen i receptionen visade mig till rätt rum och nu var jag här. I det vita rummet med de skarpa lamporna som skär i ögonen. Rummet där man hör maskinen som mäter hjärtas slag pipa. Rummet där man hör allas djupa andetag. Alva ligger i sjukhussängen med ett flertal slangar i sig och i rummet står alla i familjen runt henne. Hon kollar på mig med små ögon och jag håller hennes hand. Jag kan inte släppa henne, jag kan inte låta henne försvinna, tänker jag.

-Du klarar det här, försöker jag säga med en självsäker och övertygande röst, men egentligen vet jag inte vad jag ska ta mig till. Jag kollar på henne med mina gråt fulla ögon och hon kollar tillbaka med sina små svaga. Utan förvarning stänger hon sakta ögonen. När hon stänger dem ser jag att hon ropar på hjälp. Handen jag håller i blir avslappnad och hon börjar andas mer sällan. Jag inser vad som är på väg att ske. Det kan bara inte hända!

-Hjälp! skriker jag på sjuksköterskorna.

Jag får panik och ropar högt på sjuksköterskorna. Man hör de rappa stegen i sjukhuskorridoren och det kommer och försöker öppna den stängda dörren till rummet, men den är låst! De drar i handtaget och jag med, men den måste ha gått i baklås och så uppstod det jag trodde skulle hända. Det hörs bara en långt ton från hjärtslagsmaskinen, som vi alla vet vad det betyder. Alvas hjärta har slutat slå! Jag släpper en tår och en till och en till. Snart är hela min tröja våt. Jag kan inte förstå det, min syster och min bästa vän är död! Hon är så mycket mer än bara min syster som man tjafsar med. Vi delar så mycket mer än bara samma föräldrar. Vi är allt för varandra, verkligen allt.

Jag kan inte låta det här ske, för jag klarar mig inte utan henne. Jag tänker på hur allt startade och då kom jag på det. Det jag lärde mig i skolan som vi bara skrattade åt vid fikat. Jag springer fram till Alva och startar hjärt- och lungräddning. Det måste funka! Jag känner att mina armar börjar tröttna och flåset börjar komma, jag orkar inte länge till. Mina höga andetag hörs i hela rummet och mamma stört gråter. Pappa bara kollar på mig med tomma ögon, men jag fortsätter ändå även fast ingen tror på mig. Då hostar Alva till! Jag ser hennes vackra gröna ögon vakna till. Aldrig ge upp, tänker jag.

Jag har alltid tänkt att dem man älskar mest kommer finnas bredvid en och leva lyckliga tillsammans med mig hela livet, men efter allt med Alva så har jag fått tänka mycket. Hemska saker kan hända alla, så ta ingen förgivet.

T F