Huvudet i sjön

 Allt började med huvudet sedan har det bara fortsatt.

Vi hörde hur Jonas och Noel skrek. Vi satt hjälplösa i tältet och lyssnade på deras hjärtskärande skrik. Det kändes hemskt, gråten satt i halsen, Jag ville bara att det skulle ta slut. Jag ville ta mig långt här ifrån, Jag ville hem.

Efter en stund tystnade skriken. Mina händer darrade medans jag försökte att hålla andan och göra så lite ljud som möjligt. Tänk om han var kvar och letade efter oss? Det fanns ingen täckning så vi kunde inte ringa någon. Vi väntade i flera timmar innan vi vågade oss ut från tältet. Jag kände mig iakttagen. Vi tittade försiktigt oss omkring, och då såg vi dem.

Vi hade planerat i flera veckor att vi tillsammans, Jag, Evelina, Noel och Jonas skulle spendera helgen i skogen. Jag hade längtat så mycket så det var galet.

Vi satte upp tältet på en liten kulle. Tältet var sprillans nytt. Jag och Evelina hade köpt tältet på Lill Ica utanför min lägenhet

En halvtimme senare hade vi bytt om till badkläder och var på väg till sjön. När vi va på väg dit sneglade jag bort mot skogen.  Jag såg något bakom de stora träden djupare in i skogen. Känslan att vara iakttagen kröp längst ryggen på mig. Evelina och Jonas pratade om någon tjej som var försvunnen eller något liknande men jag tänkte inte så mycket på det och fortsatte bara att gå.

Vi var ungefär halvvägs fram så knackade Jonas försiktigt på min rygg.

-Du Lovisa, Jag tyckte såg något i skogen sa Jonas med darrig röst.

Obehagskänslan spreds. Jag kände hur mitt hjärta bulta. Jag försökte att se normal ut för att inte skrämma livet på någon.

-uh... Det var säkert inget, sa jag dämpat.

Jag ville inte skrämma upp någon. Dessutom skulle ingen tro mig heller.

När vi kom fram till sjön fanns det en brygga med ett hopptorn. Jag och Evelina gick mot en bänk i närheten och satte oss ner medans killarna började bada.

Vi pratade om katter, Evelina hade en katt som hette Majsan. Vi hade det roligt tills Evelina berättade att hon, Noel och Jonas hade sett på en affisch på en rostig stolpe på stigen in mot skogen, de berättade inte för mig tidigare för de var rädda att jag hade blivit skraj och vänt om.

-Men vad stod det då? På affischen alltså frågade jag.

 Jag kände hur hjärtat bultade av både spänning och nervositet.

-Om jag berättar... Lovar du att inte gå hem? Sa Evelina både allvarlig fast ändå lite spänd.

Jag kände hur hjärtat hoppade till.

-Jaja. Bara om du säger. Sa jag fort.

Hon berättade tillslut att det var en tjej i 15 års åldern som hade försvunnit. Jag kände rysningarna hur mina händer blev kallsvettiga, hur hjärtats bultar långsamt ändrades till skräck. Jag fick inte fram något ord ur munnen.

-Men det var säkert bara någon som ville skrämmas, sa Evelina

Troligtvis för att försöka att lugna ner mig. Men det var redan försent. Jag kände hur oron ändrades till allvarlig rädsla och spred sig obehagligt snabbt i kroppen. Jag insåg hur mycket jag ångrade att jag följt med.  

-Oj...Fick jag tillslut fram.

-Men du lova att du skulle stanna! Klagade Evelina.

-Jag ska det också... Sa jag lite tveksamt.

 Jag ville ju inte se ut som en fegis.

Inte nog att det var en försvunnen tjej i närheten. Precis då hördes killarna ropa på oss. Vi sprang ut på bryggan så fort vi kunde, jag kände hur benen bara fortsatte att flyga fram. När vi var framme såg vi det.  Jag kunde knappast tro det. Mitt i sjön. Ett huvud flytandes på vattenytan. Med ögonen upp spärrade. Hjärtat bultade hårdare än någonsin.  

 Jonas sa med darrig röst att han hade känt något mot benet. Tillsammans försökte de att dra upp det och insåg direkt att det var ett huvud. Vi stod och kollade på det en stund. Det hade långt ljust hår och kritvit hud. Det var en tjej.

-Men..skulle det kunna vara tjejen på affischen?  frågade jag.

-Nu när jag tänker efter... Ser det ut att kunna vara hon, sa Jonas.

Jag hörde choken på hans röst. Jag tittade bort mot Evelinas håll. Hon stod och bara stirrade, stirrade på huvudet.

-Tänk om hon blev styckmördad? Sa Evelina medan hon kollade ner i sjön tänk om resten av kroppen ligger här? fortsatte Evelina I sjön?

Choken övergick till äcklad. En människa? I den sjön jag hade badat i tusen gånger?

Det vart tyst ett bra tag. Det var ingen som kände för att säga något. Tankarna flög virvlade i huvudet. Tänk om var mördaren var kvar och väntade på nya offer? Kan hon ha blivit styckmördad? Eller var det ett plasthuvud? Jag visste inte vad jag skulle tro. Jag hade så många känslor. Både ledsna och äcklade. Då kom jag och tänka på skuggan bakom trädet.

Efter en stund bestämde vi oss alla att gå tillbaka till tältet. Vi skulle ringa polisen när  kom tillbaka eftersom vi hade ingen täckning vid sjön.

När vi var framme vid lägret insåg vi den förskräckliga upptäckten, våra cyklar var borta. Vi var fast i skogen. Det var för långt att gå hela vägen tillbaka. Det fans fortfarande ingen täckning så vi kunde inte ringa någon. Vi hade bara mat till ett par dagar framåt. Jag kände paniken krypa över kroppen och hur hjärtat bultade så kroppen skakade.

Vi låg alla fyra i tältet. Ingen kunde somna. Jag var så rädd den kvällen. Tankarna flög runt i huvudet och jag kände hur pulsen ökade medans jag försökte övertala mig själv att allt skulle bli okej.

-Ska vi inte ta och gå hem istället? Sa Jonas

-Nej utbrast Evelina. Det är försent nu.

Jag kände hur hårt jag blundade med ögonen nu. Det var omöjligt att somna, Jag tänkte på vad som skulle hända på morgondagen. Tillslut måste jag ändå ha somnat för jag vaknade av att Jonas och Noel skrek. Jag var klarvaken. Jag tittade ut genom ett litet hål i dragkedjan.

Då såg vi honom. En gubbe runt 50 års åldern. Han stod där, över Noel och Jonas och matade på med slag. Han slog dem med en basebollträ. Jag kunde inte röra mig ur fläcken. Jag stod där och kollade på det hemska som skedde. Utan att göra något. Skriken tystnade. Det var jobbigt med tanken. De var borta och jag gjorde ingenting. Våra kompisar. Jag drog bort huvudet. Evelina vände fort bort blicken med tårar i ögonen kollade hon på mig med sina ljusblåa ögon.

Vi var tysta och höll i hand. Jag kände hur rädslan dunkade i kroppen det var en hemsk känsla. Jag öppnade ögonen och kollade på Evelina försiktigt. Hon blundade hårt medans tårarna forsade ned för hennes kinder.

Jag trodde att vi aldrig skulle komma här ifrån, Vara fast här för alltid.

När vi trodde att han var borta så rusade vi ur tältet och genom den hemska skogen. Vi lämnade kvar allt där. Jag brydde mig inte om något, jag ville bara hem.

Efter vi hade sprungit i flera timmar såg vi ett hus. Jag rusade upp för trappen och bankade hårt på dörren. När dörren öppnades berättade jag bölandes vad som hade hänt.

Men polisen berättade att dem hade kollat där och det fans inget där. Ingen trodde någonsin på oss. Men vi har aldrig åkt dit igen, Jag och Evelina.

T K