Jag drunknar i blått

 

Jag kände direkt att det var något mer än bara våren i luften. Men vem hade kunnat tro det? Vi är ganska omaka du och jag. Ungefär som att servera lakrits till någon som avskyr det. Till och med jag blir svagt illamående av tanken på en seg godisbit i munnen. Trots det så är det nästan det enda jag äter. Jag hatälskar det märkligt nog. När sött möter salt, kombinationen gifter sig och konsistensen är silkeslen. 

Det påminner mig om dig, och allt som du var. Det är nog också därför jag fortfarande äter det. Jag får uppleva allt en gång till.  I takt med att solen drar sig närmare jorden, inser jag också att solen inte smeker min hud lika bra som du gör. 

Jag rodnar lätt och ler sådär fånigt, men om någon skulle fråga mig är det bara vårkänslor, känslor, vårkänslor. Det var något speciellt med den här tiden på året. En äng av grönska och blommor får mig att drunkna, jag drunknar i dina ögon, jag drunknar i grönska. Ja, visst var väl dina ögon blå som havet. De lös kristallklart när solens strålar sken på oss. 

Jag blir inte heller längre smickrad av tanken på tulpaner och syrener. Ingen blomma kan längre vara mer fridlyst än dig. Du är som en blåsippa i ett avlägset dike. Den tanken omfamnar mig lika väl som dina kramar. Du vet en sådan kram fylld av känslor, då inget annat längre spelar roll. 

Du höll i mig hårt, minst lika hårt som mitt grepp om flaskan med alkohol, när du inte längre var min. Jag vinglar runt ensam 02.47 mitt i city.

Jag gråter, jag brister, i sådär fruktansvärt många bitar mitt på gatan. Ingen hjälpte mig. Jag tror att jag drömmer, ser ingen att jag finns, varför ser ingen mig? Jag tappar andan, jag andas för häftigt. Det är inte längre jag som kontrollerar min kropp. Jag blir min egen svaga punkt. 

Jag kramar flaskan så hårt att jag börjar darra, och ådrorna letar sig fram i mina halvöppna ögon. Jag försöker att skrika av förtvivlan men det är helt tyst. Min blick flyger runt i frustration, jag måste fokusera. 

Min kropp bär på alla känslor, men ibland är jag tom på dem. Dessa otroligt ensamma nätterna då jag kan stirra ut i intet i timmar, jag varken hör eller ser något eller någon. Jag är inte längre kontaktbar. Jag finns inte längre. Det som sitter där är en död själ, en trasig människa, någon som inte ens de bästa av sju världar kan laga. 

Men du gjorde allt helt perfekt. Jag retas fortfarande av tanken. Du var så jäkla skicklig. Du visste precis vad du höll på med. Tillfället var alltid perfekt, precis som i en film. Jag hade aldrig velat ändra stunden när dina läppar för första gången mötte mina. 

Du tog mig till stenar liknande en grotta. Ditt ställe, där du bara får vara. Mossan vi stod på var mjuk och lite fuktig. Doften var ljuvlig och utsikten likaså. Jag kunde se hela staden. Vattentornet långt borta vid horisonten, höghusen på Werner Malms torg, och till och med blomsterträdgården. Men nu när jag är här med dig, så ser jag hela världen, trots att du äger varje sekund av min uppmärksamhet. 

Du drog försiktigt din hand längs med min tinning, när du sedan oskyldigt placerade håret som skymde mitt ansikte bakom örat. Jag sneglar ned mot marken. Du lyfter min blick och jag ser nu rakt in i dina ögon. Ögon som förtrollar, förvandlar och förälskar. Det går knappast att beskriva, men något underligt bara skär inom mig, liknande en ilande känsla i hjärtat. Ibland tänker jag inte, som att allt bara är tomt, och att känslorna sakta tonar bort, bara mitt medvetande är aktivt i stunden. Det känns hopplöst att redan veta att det aldrig kommer att kännas såhär fortsättningsvis. Kan du snälla ta mig med storm igen, så kanske vi får ha det kvar. 

Jag brister förtvivlat ihop när jag tänker tanken, och bara sådär fruktansvärt enkelt konstaterar att jag alltid kommer att le, bara jag lägger en tanke på dig, eller sneglar åt ditt håll. Att någon kan göra mig så fruktansvärt glad. Att känna sig så liten, att vara så blyg inför någon, för att jag blir helt tagen. Kanske är det den känslan som skär, kanske är jag kär? För det är det ända jag tänker på nu. 

Det är jobbigt att ha ont. Men adrenalinet bara pumpar ut i blodet och jag tvivlar på att jag tidigare känt såhär, är det bra ? Eller dåligt ? Livet har en väg för alla, och kanske är det meningen att jag skulle falla så här för dig, för att det var menat, planerat i förväg. Att le med hela ansiktet är en underbar känsla, att le så stort så att tårarna långsamt börjar leta sig ned längs mitt bleka ansikte för att sedan droppa med i mitt knä. Att le åt dig, för att du gör mig glad, och du får mig att visa sidor jag själv inte visste befann sig hos mig, behöver jag ens säga mer än att jag vill befinna mig i din närvaro? 

Jag är förlorad utan dig, jag finner mig hemma i din blick. Blå som havet, blå som himlen och blå som sorg. Ditt liv färgar av sig i dina ögon, jag tror att jag drunknar i blått. Du kysser mig mjukt och ler, jag vill ha mer. Det är knäpptyst, men i mina öron är det som musik, för jag bara är. Är med dig.

Det finns ju saker som jag önskar att du visste, jag är säker på att det syns i mina ögon, om du bara hade kollat. För mitt hjärta stannar varje gång du går förbi. Hade du kollat på mig så hade du sett att jag ville vara din, du hade förstått att det var på riktigt. Jag gick sönder så hårt när jag förlorade dig, att jag gjorde allt för att hålla dig kvar en stund till. Jag vill fortfarande ha dig kvar, och jag kämpar lika hårt, men du försvinner. Jag glömmer dig. 

 M F