Min första kärlek

 

Det här är ju fantastiskt, tänkte jag där jag satt på den bruna bänken i parken. Fåglarna kvittrade och sjöng i bakgrunden. De röda löven omfamnade den kalla marken. Plötsligt kom han, Oskar. Med sitt bruna hår, sin svarta jacka och sitt fina leende kom han och satte sig bredvid mig. Vi småpratade lite innan vi bestämde oss för att gå lite. Vi pratade om allt mellan himmel och jord, ända tills det mörknade. Han följde mig till stationen där bussen väntade. “Vi ses imorgon”, sa han med en mjuk röst innan han försvann in i mörkret. Jag steg på bussen men jag kunde inte sluta le. Tanken på Oskar gav mig fjärilar i magen. 

 

Det var som en dröm som hade gått i uppfyllelse. En dröm som jag länge velat få uppfylld. Vi var varenda dag. I skolan och på fritiden. Jag bjöd över Oskar på middagar hemma hos mig och han gjorde detsamma. Våra familjer kom bra överens och allting rullade på perfekt tills det ofattbara hände. “Jag ska flytta till USA imorgon. Pappa har fått jobb där och vi åker tidigt imorgon bitti.” De orden glömmer jag aldrig. Jag kände mig så ensam när Oskar lämnade mig kvar helt ensam i Fellingsbro. Jag var helt förkrossad. Den perfekta killen, det perfekta förhållandet, borta, tänkte jag för mig själv där jag låg gråtandes i min säng på mitt rum. Det värsta var att det inte fanns något att göra förutom att gå vidare men jag kunde inte förstå hur det skulle gå, jag kommer alltid älska Oskar. Men jag var tvungen att fortsätta, hur ont det än gjorde att förlora en älskad, så var det de enda sättet för oss båda.

 

Det var en kall vinterkväll i november. Snön knastrade under kängorna på mig där jag gick på den smala grusvägen på väg hemåt. Efter en stund kom jag äntligen fram. Jag steg upp för stentrapporna och öppnade den vita ytterdörren. Jag klev in i hallen och ställde av mig mina bruna kängor på den vita skohyllan. Jag gick in i köket för att möta mammas blick. “Hej”, sa hon när hon såg mig. “Hej mamma”, svarade jag samtidigt som jag suckade. Det fanns mat på bordet men jag var inte hungrig. Allt jag kunde tänka på var Oskar. Jag hade inte hört från honom på flera dagar nu. Jag hoppades att han inte hade glömt bort mig men jag ville inte höra av mig. Jag ville inte verka tjatig och om jag hörde hans röst igen fanns en risk för att jag skulle bli påmind om honom och bli ännu mer ledsen. Långsamt gick jag upp för den bruna trappan och in till mitt rum. Där kastade jag av mig mina blåa jeans, slängde dem på stolen och drog på mig ett par gråa mjukisbyxor som hade legat på trägolvet i flera dagar nu. Jag la mig ned i sängen och slog på TVn. Jag tog en sista djup suck innan jag drog täcket över huvudet och somnade. 

 

“Hej” utbrast Emma när jag mötte henne i skolans korridor. “Hej”, svarade jag tyst, nästan viskandes. Vi småpratade lite och jag berättade hur mycket jag saknade Oskar. Emma sa exakt samma sak som mamma hade sagt, att jag skulle fortsätta, fortsätta framåt och sedan glömma. Det var lättare sagt än gjort. Varenda dag saknade jag Oskar och saknaden växte i mig för var dag som gick. Men både mamma och Emma hade förmodligen rätt. 

 

Jag tog mina saker och gick förbi alla elever i korridoren och sedan in i klassrummet. Långsamt började jag anteckna det som läraren skrev och det gick faktiskt bra. Jag kunde fokusera bättre nu än jag gjort de senaste veckorna. Det visade sig alltså att trots allt, så hade Emma och mamma rätt. Det går att fortsätta och jag tror att jag äntligen lyckats göra det nu. Jag minns ändå Oskar med värme och med glädje och är fortfarande glad för det vi hade. Jag fick älska och bli älskad. Det är en erfarenhet som fått mig att växa. Det var sant det som mormor sa,: “Sorgen är priset man får betala för kärleken”. Det vet jag nu. Jag måste fortsätta utan honom. Det kommer gå över och det kommer bli bra. Det vet jag.

E M