Tills döden skiljer oss åt

 

När jag sitter här uppe och kollar ner på min älskade vill jag vara bitter, bitter över att hon fortfarande får vandra jorden, bitter över att hon får vakna varje morgon till solen som skimrar som guld genom hennes fönster, bitter över att hon får känna dofter och smaker, bitter över att hon fortfarande får leva. Men när jag varje dag ser ner på henne och ser hennes kalla tårar rinna nerför hennes kinder, hur hon kippar efter luft fast lungorna redan är så fyllda med sorg att det är svårt att andas är bitterhet det sista jag kan känna. Kanske är det jag som borde gråta, jag är trots allt den som inte är vid livet, men är det inte bättre att vara död än att varje morgon vakna med en känsla av sorg och saknad efter den man älskat. För medan hon tvingas fortsätta leva sitt liv i vetskap om att jag inte finns får jag avsluta mitt och fortsätta vaka över henne.

 

Det gick i vågor, vissa veckor var hon så förkrossad att hon inte gick upp ur sängen hon bara grät, tills ögonen var röda och halsen sårig. Andra dagar var hon bara tom, hennes ögon var fortfarande puffiga och tårarna bran under ögonlocken medan hon satte gråten i halsen varje dag. Det var svårast att se henne så, att bara kunna se men inte hjälpa. Men efter en tid av denna tomhet började hon känna igen, hon började prata med människor som inte bara var jag och vissa dagar inte ofta men det hände ibland så log hon till och med. Inte det där varma leendet som sträcker sig upp till ögonen och som får en att smälta som smör framför henne men det var något. Jag såg ner på henne, jag vakade över henne.

 

 Efter en tid började hon träffa sina vänner igen, hennes hjärta som så länge nu har  skrikit efter kärlek började nu öppna upp sig. Men ju mer hon började prata med sin nära på jorden desto mer sällan pratade hon med mig.

 

Ett år senare har hon rensat ut mina grejer ur våran lägenhet, det som tidigare var ett kärleksfullt hem är nu mer bara ett tomt skal i mina ögon. Det har gått ett tag sen hon besökte mig grav och rosorna på graven har vissnat och kanske har hennes kärlek till mig det med. 

 

Men det var inte förrän när han kom som jag dog för andra gången. Han fick henne att le det där leendet som fick vem som helst att smälta, han fick rosorna att blomma igen och han fick henne att älska på nytt.  

 

Han tog den plats som var min och han fyllde hållet i hennes hjärta som jag lämnat efter mig. Nu var det han som gick med henne genom parken och förundrades över hur löven skiftade i färg. Det var han som höll henne i sin famn när hon somnade och det var hans reflektion som visades i hennes ögon som nu sprudlade av lycka. Inte jag. Dem skrattade tillsammans, dem grät tillsammans och de levde tillsammans.

 

Men kanske är det så här det måste bli, detta må vara mitt slut men det är bara hennes fortsättning. För jag visste att hur länge jag än vägrade släppa taget, så behövde hon låta mig gå. Så jag förlät henne för att ha krossat mitt hjärta på samma sätt jag krossade henne när jag lämnade. För kanske var mening med min död att hennes liv skulle få fortsätta med honom.

 K R J