Afrodites tempel

 Jag vill berätta om något som hände mig för många år sedan. Något som förändrade mitt liv för alltid.

Jag hade precis tagit examen och var redo för att ta mig ut i världen och upptäcka det jag endast har

fått läsa om. Mina studier hade främst bestått av antiken och romersk historia, men min kärlek låg till

Sapfo och Alkaios så jag bestämde mig att först ta mig till Lesbos. Det var självklart för mig att resa

dit för att kunna leva närmare dem och verkligen få vara på den mark de var på.

Solen gassade och låg på hela dagarna när jag spenderade min tid bland ruiner och arkeologiska

utgrävningar. En torsdag förmiddag så bestämde jag mig att ta mig till Afrodites tempel och utforska

öns landsbygd. Så jag tog bussen och hamnade där vid lunchtid. Det var vackert. Sjukt vackert. Det

var inte mycket folk där, vilket jag nu kan förstå varför. Det var en speciell kraft man kände där, det

kändes som om jag var rädd för att det minsta snedsteg jag skulle göra skulle förödmjuka Afrodite och

sätta min själv till fördärvet. Så jag var försiktig med vart jag satte fötterna, vad jag kollade på och

vad jag tänkte. Jag hade aldrig riktigt trott på gudarna eller ens någon Gud alls. Men jag visste att

detta var en gudomlig plats. Det fanns det inget tvivel om. Jag kunde svalka mig i skuggan under

träden som omringade det ruinerade templet. Jag var inte exakt säker på vad jag gjorde eller ens tänkte

göra, kanske hade jag bara fått solsting och var lite förvirrad, för jag slöt mina ögon och började

antingen meditera eller be. Vad jag isåfall bad om eller för, det vet jag inte. Men jag satt där och jag

kan nästan vara säker på att jag slumrade till lite. Jag hade nog heller inte märkt att det hade blivit

totalt folktomt när jag satte mig ner, den amerikanska barnfamiljen och det tyska paret var som

bortblåsta när jag väl öppnade mina ögon igen.

Men det var mer som hade förändrats när jag öppnade mina ögon. Min första tanke när jag såg att alla

var borta var att jag hade somnat och vaknat många timmar senare, efter besökstiden, och ingen hade

märkt mig där jag satt i gräset. Men det kunde inte riktigt vara sant, det var ju fortfarande ljust och

solen var lika stekhet som innan jag satte mig. Jag kollade upp och javisst, solen var på samma plats

och hånade mig fortfarande för att jag var en sån svettig person. Men när jag sedan kollade ner igen på

ruinerna, så märkte jag att det inte var ruiner. Det var ett fullt, helt tempel som sträckte sig över hela

området. Det växte blommor längst kanterna och det stod vattenkar längst väggarna. Den slitna

kullerstensvägen som jag inte länge sedan snubblade mig över var slät och såg nyare ut. Det vita

templet såg också nästan nytt ut. Som om det var från en såndär konstig film från 90-talet som

utspelar sig under antiken. Det fanns så mycket mer grönska, det fanns färgglada blommor i varje

buske och desto längre jag kollade på min omgivning desto mer förvirrad var jag.

Absurt, var det första jag tänkte. Det här är det konstigaste jag har varit med om. Jag vill minnas att

jag ställde mig upp, lite skakigt till en början, och började gå tillbaka till ingången. Min första tanke

var att ta mig tillbaka till busshållplatsen så att jag kunde ta mig till hotellet och vila mig, jag har ju

uppenbarligen fått ett rejält solsting och börjat hallucinera. Varför tog jag inte med mig en extra

vattenflaska? Men jag kom inte särskilt långt på vägen till busshållplatsen, innan jag blev stoppad av

synen av en stor mängd människor en bit bort. De var vitklädda och pratade högljutt på vad jag förstår

är grekiska. Dock kan jag varken höra eller förstå vad de säger, mina grekiskakunskaper var

begränsade till att kunna recitera några dikter och tal, men mer hade jag inte hunnit lära mig ännu. Av

någon anledning så bestämde jag mig för att gå fram till dem och fråga vad klockan är, det var ju ändå

på vägen till busshållplatsen. Jag tog mina bestämda steg i deras riktning men började tveka när jag

såg att deras ljusa kläder i faktum var togor. Okej. Det här var alltså några skådespelare eller såna där

skumma sekt-liknande grupper som har ritualer vid gamla tempel. När jag väl kunde se deras ansikten

var de minst lika förvirrade som jag var, fast de såg nästan rädda ut. Det är ju inte jag som är klädd i

toga. Jag förstod snabbt att de inte kunde engelska och tillslut gav jag upp och fortsatte min väg mot

busshållplatsen. Där kom den andra minnesluckan. Jag minns att jag aldrig riktigt hittade till bussen,

och sedan vaknade jag på ett hårt underlag i något slags stenhus. Huvudet dunkade och den höga

ljudnivån i rummet gjorde inte saken bättre. Jag såg en stor mängd kvinnor, även de klädda i skumma

toga-liknande kläder. Nu försöker de prata direkt till mig, och inte förstår jag ett enda ord. De där

första dagarna var de jobbigaste, det är faktiskt inte så hemskt längre, jag lärde mig tillslut grekiska.

Jag ska kanske förklara. Till mitt vetande så lyckades jag på något sätt resa i tiden från mitt 2000-tal

till före kristus. Ja, jag tror det inte riktigt heller, men det är den enda logiska förklaringen vid det här

laget. Självklart trodde jag att det var en stor mängd av skådespelare som jävlades med mig i början,

men det kan bara inte hålla på såhär länge. Som tur var så hamnade jag hos en vänlig familj som tog

hand om mig och till och med hämtade lärda män för att ta reda på vilket språk jag talade, inte visste

de att mitt språk inte ens riktigt fanns än. Jag fick jobba hos familjen, mest med att ta hand om deras

barn, medan jag samtidigt fick lära mig språket och hur man betedde sig utan att dra skam över hela

familjen, som jag nu tydligen är medlem i.

I dagsläget så mår jag faktiskt rätt så bra. Jag har aldrig riktigt kunnat förklara vad som hände den där

torsdagen, och jag har spenderat många timmar till att försöka ta mig tillbaka, utan att lyckas. Vid det

här laget finner jag mig i det. Jag skriver det här på svenska, fast jag lika gärna skulle kunna skriva det

på grekiska, för att jag hoppas att det finns en liten liten möjlighet att detta på något vis hittas av

någon som förstår mig och fattar vilken situation jag är i. Kanske kan någon från framtiden ta mig

tillbaka. Så om du läser detta så kan du vara säker på en sak. Tidsresor är möjliga. Och du, som läser

detta, snälla. Snälla, hjälp mig att ta mig tillbaka. Jag förstår att kan vara omöjligt och jag lika gärna

kan ge upp. Men jag vet att jag måste fortsätta. Jag måste försöka ta mig tillbaka. Jag hade ett liv

framför mig men nu är jag försatt i arbete i ett främmande land med ingen som förstår mig.


M S