Den oförglömliga drömmen

 

Jag sätter mig intill henne på sängkanten. Hennes ansikte är blekt. Jag vet vad som väntar härnäst. Hennes ögon ser upp på mig. Hon fäller en tår och klämmer åt min hand med sin. Jag känner hur hon skakar om handen. Hur hennes tårar bleknar och hur hennes ögon snart slocknar. Hon leder sin hand mot min blöta kind. Hon stryker längs min kind och drar mig allt närmare henne. Jag stryker genom hennes hår och känner ångesten inom mig. Andnings mätaren som piper högt i rummet får henne att rycka till. Jag lägger mitt huvud stillsamt mot hennes kind. Jag kysser henne på pannan medan mina tårar tränger sig fram. Hon andas tungt och håller om min hand allt hårdare. Jag ser på henne med ett försök att le. Hon ler mot mig och nickar medvetande som att hon vet. Som en förberedelse för mig. Jag släpper taget om hennes hand och försöker behålla lugnet och hålla alla dessa tårar inom mig för att inte stressa henne. Mitt hjärta bultar och mina andetag blir allt mer tunga. Vi kramas en sista gång på denna jord. Jag vänder mig om och lämnar henne sovandes i sitt rum. Och det var det svåraste jag någonsin gjort. Min första förlust, min första begravning, men framförallt mitt första sorgearbete som väntades härnäst. 

 

En kväll några månader senare står jag i mitt rum. Allt känns dystert och jag känner känslan av att vilja försvinna. Det är mörkt i mitt rum. Det enda som syns är ljuset från månen och himlens ljus klara stjärnor. Den lyser så klart denna natt. En stund senare hör jag ett rop. En svag viskning. En viskning som får det jobbiga att försvinna. Jag sätter mig på sängen för att återhämta mig angående det som just hänt. När jag väl börjar gråta känner jag en hand mot min axel. Jag blundar och känner igen känslan. Känslan från när jag satt på kanten av min mormors säng. 

 

När jag sitter på kanten av min säng i mitt rum, känner jag plötsligt en underlig känsla. En hand som tar tag i min, och som föser mig ut genom mitt rum. Jag är nu inte längre i mitt sovrum, utan i ett alldeles vitt rum. Det finns ingen utgång som jag kan finna. Allt är ljust, inga prydnader eller saker. Vitt från golv upp till vägg. När jag väl tar några steg för att finna något som inte är vitt hör jag en svag viskning ännu en gång. Viskningen är mild men är allt så stark. Rösten ber mig att lyssna noga. Jag lyder rösten och känner hur pulsen inom mig ökar enormt. Rösten ber mig att följa henne. Jag följer rösten, tills jag kommer till ett rum. Det är mörkt i rummet. Plötsligt tänds lamporna och framför mig ser jag ett välbekant rum. Min mormors vardagsrum i hennes lägenhet. 

 

Jag går ut på balkongen vi många gånger suttit på och pratat om livet. Senaste gången jag var i hennes lägenhet var dagen då det var hennes begravning. Det var tomt då. Nästan hela lägenheten var tom. Åtminstone alla saker som hade ett värde i mitt hjärta. Så som nallen som jag haft sen jag föddes. Såsom bakplåtarna vi så många gånger använt oss av när vi bakat lussebullar, och hennes egna recept på kakor. Alla dessa saker som haft sådan stor betydelse i mitt hjärta var inte längre kvar i lägenheten. Så var inte fallet här. Den här kvällen var allt annorlunda. Det var som en helt annan dimension. Ungefär som en saga, där allt är som man önskar det att vara. Alla färger var allt så klara och allt det vackra fanns nu på denna plats återigen. Jag begav mig in till hennes sovrum, där jag många gånger sovit. Det rum som till och med en gång i tiden varit mitt eget. I sovrummet står det en bokhylla med massor av sagor. Jag känner igenom de alla. Jag tar en närmare blick på böckerna och inser att de alla är från min barndom som jag inte sett på flera år. Alla är de sagor som min mormor läst för mig genom årens gång. I sovrummet ser jag ett ur. Uret är gjord av guld. Jag känner inte igen den. Jag lägger märke till en spegel som hänger under uret. I spegeln ser jag mig själv. Längst ner på spegeln finner jag en spricka. Bakom mig ser jag en ljus skugga av någon underlig anledning. Något jag aldrig upplevt tidigare. Ljuset färdas allt närmare och träffar nu spegeln. Sprickan försvinner och jag bestämmer mig för att gå tillbaka till bokhyllan.

 

 I bokhyllan fann jag även texter. Texter som min mormor skrivit på egen hand. En bok faller från bokhyllan. En tjock bok som jag tidigare inte lagt märke till. Tillsammans med boken faller ett papper. Det ser ut som ett brev. Jag vecklar upp pappret och ser det som står där på. Min mormors handstil får mitt hjärta att bulta. Så mycket känslor på en och samma gång. Jag läser det som står och fäller därefter en tår. Det stod:

 

“Att leva är som en lärorik bok. Det har ett budskap men är ändå så intressant. Man vet aldrig vad som kommer att ske, men fortsätter trots allt. Att leva ett långt liv är något vackert man kan få. Man måste trots förstå att det med tiden är dags att gå”. 

 

Jag blickar längre ner på pappret och ser att det är skrivet en vecka innan hon somnade in. Hennes fina ordval och hennes fina beskrivning av något som är så ledsamt och skräckslaget var otroligt unikt. Jag kramar om brevet och lägger det längs mot mitt bröst. Därefter lägger jag brevet i boken som jag lägger tillbaka i bokhyllan. 

 

Jag går ut ur sovrummet och kommer nu in till köket. Framför mig på bänken ser jag en plåt, fylld med bullar. Jag går några steg mot plåten och inser att det är hennes egna bullar gjort på hennes egna recept. Jag tar upp en av de och luktar. Doften är då ljuv. Det luktar nybakat. Så som förra våren när vi stor bakade till picknicken vi skulle ha på den stora ängen utanför. Jag tar en tugga och känner att det smakar precis som det doftar. 

 

Jag hör en knackning. Jag hör en viskning. Denna gång är den hög. Jag ser ut genom fönstret. Där jag ser en fågel. En vit, vacker fågel med långa, fjädriga vingar. Den flyger så högt. Jag ser hur den kommer allt närmare. Den sätter sig på fönsterbläcket och ser rakt in genom fönstret. Den ser mig rakt in i ögonen. Dess ögon är en klar blandning mellan blå och grön. Dess vinge reser på sig och lutar sig mot fönstret. Fågeln ser på mig ännu en gång. Därefter hör jag en viskning. Denna gång är den svag.

 “Jag har det bra nu”. 

 

Jag vaknar upp. Jag är i mitt rum. Ser ut genom mitt fönster. Jag inser att det som hänt igår inte skett. Att allt som skett igår inte var på riktigt, utan bara en dröm. Det må bara ha varit en dröm. Men det är inte som en vanlig dröm. För denna kommer jag aldrig att glömma.

A S B