Fortsätta

 

Jag går och går. Fortsätter framåt. Steg för steg. 

Det tar emot, andetagen bränner i bröstet. Mina fötter värker i skorna som alltid varit lite trånga. Måste fortsätta. Steg för steg. 

Jag håller blicken på marken framför mig, som om jag skulle kollapsa om jag inte höll koll på vart jag satte mina fötter. Tillslut sliter jag ändå blicken från asfalten men det var ett misstag. Jag blir överväldigad, alla gatlampor bländar mig och jag upptäcker att det finns ljud överallt omkring mig. Jag hör alla människor runt mig, bilarna på gatan, forsen nedanför bron jag tydligen står på. Allt börjar snurra och min blick blir suddig. Hektiskt ser jag mig om efter något jag kan stödja mig på. Jag fattar tag om broräcket. Den kalla chocken från metallen gör det lite lättare att se. 

”Är allt bra lille vän?” Frågar någon till vänster om mig. 

”Va.” svarar jag dumt tillbaka. Gud så oförskämd jag är. ”Ja, jag mår fint” ljuger jag. 

Jag känner en vänlig hand på min axel.

”Är du säker lille vän? Finns det någon jag kan ringa?” Frågar rösten igen. Men jag kan inte förmå mig att svara. Det känns som att jag ska kräkas. 

Det måste ha synts på mig, för handen försvinner och det kommer inga fler frågor. 

Istället för marken fäster jag blicken på mina händer. Knogarna har blivit vita av järngreppet, men jag kan inte släppa. Även om jag skulle vilja. 

Min blick blir klarare men jag börjar ”blocka ut” allt igen och ett lock lägger sig över mina öron. Det enda jag hör är mina egna andetag och mitt dunkande hjärta. Nu är det bara jag och mig själv här. 

Jag försöker förstå vad det är jag håller på med. Varför har jag så bråttom? Min hjärna verkar inte vilja funka. Jag är som i ett chocktillstånd. Varför har jag så bråttom?

Jag vet inte. 

Men jag vet att det måste funnits en anledning när jag började gå. 

Jag ser hur mina händer släpper räcket och känner värken i mina fötter när jag börjar gå igen. Blicken är nedfälld och jag fortsätter. Jag går och går. Måste fortsätta. Steg för steg. 

Hjärtslagen ekar i öronen men så plötsligt hör jag något annat också. Springande steg bakom mig.

En hand griper tag i min axel igen. Men inte en vänlig hand som den förra. Jag hör någon prata, förmodligen med mig. Handen tar ett stadigare grepp om min axel och vänder mig 180°. När jag vrids slits min blick från marken och allt börjar bli dimmigt igen. Pulsen stiger i öronen och jag får en metallisk smak i munnen. Jag inser att jag gnisslar tänder, som jag alltid gör när jag är nervös. Nu är det för att försöka hålla mig vid medvetande. Mitt huvud faller bakåt som om min nacke gett upp. Jag ser stjärnorna på himlavalvet och glömmer nästan att jag håller på att bli kidnappad. 

Men personen griper tag om min andra axel och ruskar om mig. 

Min nacke återfår sin styrka och rätar upp sig. Jag är fortfarande lite omtöcknad men min käke slappnar av. Mittemot mig står en medelålders man i blå skjorta och en sträng uppsyn.

”Tror du bara att du kan fortsätta gå när jag pratar med dig?” Frågar han bryskt. 

”Ja” svarar jag monotont tillbaka. Men inom mig väller paniken upp. Varför är det ingen som ingriper? Ser de inte vad som händer?! Han har säkert följt efter mig hela den här

tiden. Den här mannen kommer ta mig. Föra bort mig. 

Jag tittar mig frenetiskt runt och förstår att de bryr sig, men inte om mig. Det har bildats en klunga runt oss. Några filmar. 

Jag känner alla känslor rinna av mig. Mannen fortsätter prata men locket är tillbaka. Jag sänker huvudet. 

Då upptäcker jag något och tror att jag ska svimma igen. 

Mina kläder. De är röda. Eller snarare, de är täckta av någon mörkröd sörja.

 Polletten trillar ned, minnen flödar tillbaka och med ens vet jag varför jag måste fortsätta. 

A E