Hädan efter är du min

 

Du skulle ha smällt till mig om du hade varit här just nu. Först hade du skrattat i hoppet om att det jag sa var ett skämt, men sen följt upp det med en rak höger. Men inte så hårt att jag fick för ont, för du skulle aldrig klara av att ens skada en mygga om den nu sög dig tom på något så livsnödvändigt som blod. Även fast myggan nyss har tagit allt som du någonsin hållit kärt. Dock efter du hade slagit till mig skulle du börja inse att mina yttrandes om mina handlingar inte var något skämt, utan att jag var lika seriös som döden. Skrikande och bankande på mitt bröst skulle du kräva svar varför och hur jag skulle kunnat gjort något så hemskt och känslokallt. Du skulle se ner på mig, som att du var drottningen av moral och dömde mig till en evighet av straff och tortyr.

 

Men du är inte här, stående i blod och inälvor. För om du skulle vart här så skulle jag inte ens stått här i dessa- väldigt kladdiga och illaluktande- omständigheterna. Är inte det ironiskt, älskling? Du  får vända dig hur mycket du vill i ditt underjordiska fängelse, poängen kvarstår, detta händelseförlopp är på ditt samvete. Ditt kalla, förmultnande, rätt så döda samvete.

 

Jag önskar att jag hade sett ditt riktiga jag för länge sen, sett hur du roffar åt dig kärlek från andra som att min inte skulle vara nog för Ers höghet. Å vad du har manipulerat mig med dina tal om hur ”psykopatisk” och ”besatt” jag är. Din häxa. Din trollbindande, förtrollande häxa. Hur kunde jag inte inse att det var du som var den svaga länken i vårat förhållande? Livet med dig var bara kapitel efter kapitel fyllt med dig som spillde bläck på varje sida, men nu när du är ute ur bilden kommer min bok få en så mycket klarare fortsättning än hur din bok slutade.

 

Du skulle stannat kvar med mig, låtit mig hålla om dig, säga till dig att allting skulle bli bra medans jag sakta sett din kropp tömmas på blod och dina ögon tömmas på liv. Det var inte ditt beslut, du skulle ha låtit MIG vara den som tog ditt liv, eftersom du tekniskt sett gav det till mig sekunden våra blickar möttes. Ditt leende, dina ögon-hela din kropp- var min och du hade ingen rätt att ta den ifrån mig. Du förlorade rätten till dig själv för 5 år sedan. Så varför trodde du det var okej att avsluta det liv som egentligen var mitt?

 

   •   •   •

 

Med blicken  fäst på en familjegrav följt av en ensam grav bredvid, båda prydda med blommor och ljus som bryter sig igenom nattens mörka täcke, så drar jag slutsatsen att du förmodligen skulle ha blivit aningen mer förkrossad än vad jag först trott. Ett stort träd bredder ut sig över mig i en skyddande chargång mot de små kristallerna som biter i huden, och hindrar något att komma på de underliggande gravarna som bara skiner av kärlek och efterlängtan. Såklart till och med modernatur ska se till att det inte ska få komma någon kyla på just eran å så viktiga viloplats.

 

Din nya partner var så kärleksfull mot dig, det var därför han behövde dö jämsides din familj. Jag kunde inte fortsätta utan dig med vetskapen att skulle finnas folk som fortfarande höll dig kär, du förtjänar det inte efter att du gjorde det aktiva valet att fortsätta utan mig. Eftersom du inte är min längre, kommer du heller inte få vara någon annans att minnas och bli älskad av, när du inte längre är min får du inte vara någon annans. Så enkelt är det, älskling. Hoppas du förstod det i din sista stund balanserandes på att vara min, inte min, min, inte någons.

 

Min älskade, du förtjänar inget mer än ingenting. I all evighet ska du förbli oälskad och oönskad. Du kanske skulle ha tänkt efter på att fortsätta utan mig vid din sida. Du var och förblir min i mitt minne, i all fortsättning. Det blod som du skulle ge upp för någon annans chans att leva har du nu spillt genom din egen hand. Samma blod som du skulle ha offrat för vem som helst slösade du bort för att fortsätta utan mig. Vem som helst skulle du gett ditt liv för, vem som helst förutom mig då, uppenbarligen.

Sov gott, älskling.


M E