Livet är kort, men känslorna för den första starka kärleken är störst

 

 

“Hur är det fatt, Lynn?” frågade Richard.

                      Jag öppnade ögonen. Han var alldeles intill, och med huvudet på sned iakttog han mig. Av filmföreställningen var bara eftertexterna kvar. 

“Det är bra. Förlåt, det är varmt här inne.” Jag satte mig upprätt. 

“Det är andra gången på tre dagar du somnar.” Han studerade mitt ansikte. “Du ser förjävlig ut. Säg, varför går du liksom som på tyngd av moln? Berätta för mig.”

Så jag berättade. Berättade lite lätt om hur mycket jag haft att tänka på under veckoslutet. Inte fått en blund sömn... och jag kunde inte hindra tårarna från att komma. Alla känslor jag byggt upp och länge hållit inne föll ur mig, jag kunde inte sluta. 

“Collin… barndom… omtänksam… ögon… försvann… “

Jag försökte få ur mig enstaka ord, men avbröts av för många snyft och snörvel i mitt försök att sluta gråta. En lång tystnad kom istället efter jag satt punkt på den oklara meningen.

“Stannade han länge?”, frågade Richard med följd av ytterligare en tystnad. 

“Den tid det tar att räkna lagom sakta till hundra.” fick jag fram. 

 

“Du undrar säkert”, sade jag under en promenad med David Collin, “vad det var som fångade min blick så länge; men jag tittade efter några gardiner som herr och fru Franklin berättade om igår kväll. De nämnde gardinerna i salongen i ett av husen på den här sidan av gatan och beskrev dem som de vackraste och bäst arrangerade i hela staden men de kunde inte komma ihåg husnumret, och jag har försökt komma på vilket det kunde vara; men jag måste erkänna att jag inte kan se några gardiner här omkring som motsvarar deras beskrivning.”

                      Jag suckade och rodnade och log, medlidsamt och ringaktande, antingen åt Collin eller åt mig själv. Det som förargade mig allra mest var att jag i all denna bortkastade framsynthet och försiktighet hade försuttit det rätta ögonblicket att upptäcka huruvida han såg dem. 

                      Det gick en dag eller två utan att något hände. Teatern eller biblioteket, där det var mest sannolikt att han skulle befinna sig, var inte tillräckligt fashionabla för Collins. 

 

Under en middagsbjudning var jag var mitt uppe i en diskussion med fru Franklin när Collin blev medbjuden till diskussionen; “.. och lärorikt, något som låter en lära känna sina medmänniskor bättre. Det är roligt att höra vad som händer. För mig, som är så mycket ensam, är hennes konversation en riktig njutning.” Collin lyssnade och försökte förstå samtalsämnet. 

                      Jag, som ingalunda ville kritisera fru Franklins nöje, svarade: “Det kan jag gott tänka mig. Kvinnor av det slaget har stora möjligheter, och om de är intelligenta kan de vara väl värda att lyssna på. Så många olika varianter av den mänskliga naturen som de ofta får se! Och det är inte bara förtrogna med den i dess dåraktigheter; för emellanåt ser de den i alla dess intressantaste eller mest rörande omständigheter. Vilka exempel de måste se på lidelsefull, osjälvisk, självförsakande kärlek, på hjältemod, själsstyrka, tålamod, resignation - på alla konflikter och alla de uppoffringar som gör oss allra mest kultiverade. Ett sjukhusrum kan ofta berätta lika mycket som hela böcker.”

                      “Ja”, sade Collin nästintill avbrytande, “ibland kan det göra det, även om jag befarar att dess lärdomar inte så ofta är av det upphöjda slag som ni beskriver. Någon gång kan människonaturen vara storartad i prövningens stund, men i allmänhet är det dess svaghet och inte dess styrka som visar sig i ett sjukrum; det man hör talas om är själviskhet och otålighet snarare än storsinthet och själsstyrka. Det finns så lite äkta vänskap i världen! - och olyckligtvis finns det så många som glömmer att tänka på livets allvar tills det nästan är för sent. Livet är kort, men de starkaste känslorna är knutna till den första stora kärleken.”

                      Jag såg vilken förtvivlan som låg bakom sådana tankar. Collin hade tidigare levt bland människor som gett honom ärr för resten av livet. En stor förtvivlan sköljde över mig och tystade ned vårt samtal. 

                     

Samma kväll befann sig Collin och jag mycket, mycket lyckliga på konsert.

Jag drömde att vi tågade in som två par, fru Franklin, arm i arm med sin make och jag med Collin. Verkligheten blev dessvärre att fru Franklin med blicken på general Smiths breda rygg framför sig, hade allt hon kunde önska sig inom räckhåll, medan jag gick med drömmar och Collin tre armlängder bredvid. 

                      Jag såg ingenting, brydde mig inte ens om salens lysande prakt. Min lycka kom inifrån. Mina ögon var klara och kinderna blossade. Mitt sinne var kvar vid middagsbordet, hans val av samtalsämnen, hans minspel, uppförande och blick hade varit sådana att jag bara kunde tolka dem på ett sätt. Hans uppfattning om människors underlägsenhet, en uppfattning som han verkat angelägen om att förmedla, hans förbryllande och nästan ångerfulla tankar om det korta livet, hans känslor inför en första stark kärlek - påbörjade meningar han knappt kunde avsluta - hans nästan bortvända blick och synnerligen uttrycksfulla ögonkast - allt, allt förkunnade att hans hjärta slutligen var på väg till mig; att det var slut med vrede, förbittring, undvikande; och att de hade efterträtts inte endast av vänskap och aktning, utan av ömhet från förr; ja, någon del av ömheten från förr. Jag kunde inte tänka sig att förändringen betydde något mindre än det. - Han måste älska, älska mig. 

Mina tankar var utomordentligt väl lämpade för aftonens underhållning: den erbjöd precis lagom mycket sysselsättning: jag kunde ägna känslor åt det ömma och muntra och samtidigt ägna uppmärksamhet åt det intrikata och ha tålamod åt det långtråkiga; således kunde upplevelsen av konserten inte blivit bättre.

 

Under pausen betraktade jag Collin, som stod i en grupp herrar en liten bit bort. Just som min blick föll på honom var det som om han vek bort från mig. Så verkar det. Det tycktes som jag hade kommit ett ögonblick för sent; och så länge jag vågade iaktta honom tittade han inte igen: men konserten skulle fortsätta, och jag blev tvungen att ge intryck av att på nytt rikta uppmärksamheten mot orkestern och se rakt fram. 

När jag på nytt kunde se mig omkring hade han flyttat sig. Hade han velat komma närmare mig skulle han inte kunna göra det; jag var så omringad och så instängd: men jag skulle gärna ha velat fånga hans blick. Om bara så en gång. Jag kunde inte lämna denna sal utan att träffa David Collin en gång till, utan att växla en enda vänlig blick innan han skulle ge sig av, för gott. 

 

“Han påminde så mycket om Collin.”, sa jag med ett snyft.

“Vem?”, frågade Richard.

Jag hade slutat storgråta, men snyftade fortfarande. 

                      “Den saliga gentleman jag än idag inte kan släppa.” Jag snörvlade till, och förstod att ingenting var sammanhängande. “Jag såg en man i stan under helgen som likande Collin nått så enormt. Collin var så självgod, men inte på ett egoistiskt sätt, om du förstår. Hans uppfattning om mänsklig underlägsenhet, hans gåtfulla tankar om saker och hans extremt uttrycksfulla blick; den glömmer jag aldrig. En blick talar mer än tusen ord, eller hur är det man brukar säga?”

                      “Eh.. ja”. Richard var helt förvirrad av allt som hänt men kunde efter några sekunder samla sig och säga “att hålla fast vid sorgen så envist, det är syndigt och icke gentlemannamässigt”.

                      “Tur att jag inte är en man”, blev mitt svar, lite för ogenomtänkt måhända men jag ångrade mig inte utan lade istället till “det gör mig ont ifall jag sårat er - av hjärtat ont. Jag gillar dig, och har alltid gjort, men jag saknar honom för mycket. Han är den jag älskar även om han inte befinner sig vid min sida. Jag skall finna honom, jag måste finna honom.”

                      “Du kan inte hålla fast vid dessa minnen livet ut, det förstår du väl, inte för någon som inte ens finns här. Livet är för kort för det. Jag finns här.” sa Richard med något blanka ögon. Och mitt snörvlande hade istället gått över till mer av en snopenhet. 

                      “Precis som Collin sa..”. Jag hann inte säga mer innan han avbröt. 

                      “Va?”

                      Jag tog det ord för ord för att han inte skulle avbryta. “Han sa - livet är kort, men känslorna för den första starka kärleken är störst. Han är min första starka kärlek, och kommer omöjligt sluta vara det.”

                      Richard hade tappat hela ansiktsuttrycket och tittade ut i tomma intet. 

                      “Två avsked, det lär ju betyda tur, precis som du brukar säga. Jag kommer aldrig glömma dig, du finns här.” Jag håller handen för hjärtat. Han försöker få fram ett léende. “Aldrig”. 


L B