Jag går långsamt igenom
skolans korridor, jag försäkrar mig om att inte titta upp, blicken ner i golvet
hela tiden. Jag håller tillbaka tårarna som så gärna vill tränga fram. Jag hör
röster som ropar på mig men jag kan inte uppfatta vad de säger. Jag känner en
hård knuff i ryggen och faller rakt ned i golvet. Skratten ekar högt i huvudet
på mig samtidigt som jag reser mig upp.
Vad har
jag gjort för att förtjäna detta?
Jag
börjar gå med vingliga steg när jag åter igen blir knuffad bakifrån. Det är
ingen idé att försöka ställa sig upp. Jag vet redan att de kommer fortsätta
tills lektionen börjar. Jag ligger kvar på golvet darrandes som ett asplöv när
jag plötsligt får en hård spark i magen. Öknamn. En spark till. Öknamn. Och
sedan en sista spark rakt i tinningen, jag tappar medvetandet och allt blir
helt svart.
Konstigt
nog vaknar jag upp på samma plats, jag vet inte vad klockan är eller hur länge
jag har legat här. Ingen har lagt märke till min livlösa kropp. Är jag
osynlig?
Jag
ställer mig upp och börjar springa så snabbt jag kan ut från skolans område.
Huvudet snurrar och jag ser suddigt, men det spelar ingen roll. Jag måste
härifrån, innan någon tar död på mig.
Jag är
äntligen hemma och ska precis dra ned handtaget när min kropp faller ihop. Här
ligger jag, utanför mitt stora vita hus. Jag orkar inte ställa mig upp. Jag
ligger kvar på den kalla asfalten och tittar på bilarna som åker förbi. Ingen
lägger märke till mig. Plötsligt ser jag mammas bil köra upp på uppfarten. Det
snurrar i hela huvudet, hon får inte se mig så här, vad ska jag säga?
Jag
reser mig hastigt upp från marken och skyndar mig in genom ytterdörren, direkt
till vänster ligger badrummet. Jag går in och vrider om låset samtidigt som jag
hör mamma komma in i huset. Spegeln, den där förbannade spegeln, vågar jag ens
se på mig själv efter den här dagen. Långsamt vänder jag mig om för att
betrakta pojken som stirrar in i min själ. Är det så här man ser ut efter en
skoldag? Funderar jag tyst för mig själv. Helt svullen och blåslagen
i ansiktet, den där sparken får mig att se ut som en riktig krigare. För det
var det jag var enligt alla lärare. En krigare, inget offer.
Jag
gnuggade mig i ögonen för att kontrollera mitt ansikte en sista gång. Jag var
blek som ett lik under alla blåmärken.
Jag som
skulle trivas som fisken i vattnet på den där skolan. Det var inte mina ord,
utan mammas. Det var hon som hade kämpat i årtal för att få in mig på den bästa
skolan i stan. Jag hade inte hjärta till att svika hennes dröm om att jag
skulle ha den bästa utbildningen. Jag var helt enkelt tvungen till att
fortsätta på skolan.
Kvällen
närmade sig och det började bli dags att göra sig i ordning för natten. Mamma
hade fortfarande inte misstänkt något, jag hade lånat lite av hennes smink för
att täcka över det värsta i mitt svullna ansikte. Jag kanske var lite
homosexuell trots allt, precis som alla i skolan sa.
Tankarna
for omkring inom mig när jag hade lagt mig i sängen. Det gick inte
att slappna av, inte ens en liten stund. De hade besökt mig förr. Det skulle
inte förvåna mig ifall jag vaknade av att rutan till mitt rum krossades. Jag
fäste blicken i taket utan att blinka. Håll dig vaken nu sa jag tyst för mig
själv.
Jag
misslyckades.
Jag
vaknade alldeles kallsvettig, ekot från hjärtslagen fyllde rummet. Är det någon
här? Kan jag inte bara få vara ifred. Minnen väller fram och tårarna
bränner.
Det är
aldrig några bra minnen som besöker min hjärna. Det är alltid de värsta som
trivs bäst där uppe, i huvudet. De dåliga minnena har samlats på en hög och
väntar på att få stå i centrum.
Jag
känner ett hårt slag i magen och tappar andan. Jag granskar min omgivning noga
samtidigt som jag försöker få luft. Det är ingen här. Jag ställer mig upp på
ostadiga ben för att gå en vända i huset. Det är tomt. Slaget i magen var
förmodligen bara inbillning, tänkte jag.
*
Jag går
med släpande steg mot skolan. Jag känner hur klumpen i magen växer och blir
större och större när jag närmar mig skolans område. Viskningar hörs bakom mig.
Jag har lärt mig att ignorera alla nedvärderande ord som riktas mot mig. Jag är
van. Som vanligt är blicken fäst vid mina fötter. Jag känner mig förföljd, men
jag ignorerar den tanken om och om igen. Plötsligt förlorar jag balansen och
faller. Men det var inte mitt fel. Jag kollar upp och ser en pojke, samma pojke
som sparkade mig i tinningen. Han flinar åt mig och ger mig en hård spark i
magen. Det slutar inte här. Han sparkar igen, och igen, och igen. Organen inom
mig förlorar sin kontroll och jag känner hur jag går sönder inuti. Jag gråter
inte, jag har blivit helt stum. Chocken har lagt sig över mig och bedövar min
smärta.
Den
starka vårsolen har börjat gå upp och det är dags att vakna. Jag spärrar upp
ögonen, jag var i mitt rum, inte utanför skolans dörrar. Livet fortsätter.
Nu återstår det att se hur mitt liv ska fortgå…
O T
Kommentarer
Skicka en kommentar