Novell

 På kvällen så satt alla på lägret ute vid brasan och grillade marshmallows. Sen skulle dom leka lite lekar. Dom började med kurragömma.

 “Jag börjar räkna”, sa jag.

“Okej”, sa Manuel. “Räkna till 100”.

“Okej”, svarade jag. “Är alla redo”?

“Ja”, sa alla.

“Okej då börjar jag räkna”, sa jag och började räkna.

 

Jag hittade alla utom Hilma och Manuel.

“Vart kan Hilma och Manuel vara”, sa jag till mig själv.

Jag hörde Hilma springa och skrika hjälp. När jag såg henne springandes till mig såg jag tårar rinna ner för kinderna.

“Vad har hänt Hilma”, frågade jag med armarna öppna.

“Det handlar om Manuel”, svarade Hilma helt förkrossat medans hon kramade mig.

“Vad hände med honom” frågade jag.

“Jag och Manuel gömde oss typ vid varandra sen hörde vi dig så vi smög till ett annat ställe. Manuel var längre fram än mig. Sen hörde vi en björn bakom oss så vi började springa. Sen...” sa Hilma och slutade prata.

“Sen vad”, frågade jag medans tårarna trängde sig fram.

“Sen ramlade han ner för ett berg”, fortsatte Hilma

Jag sa ingenting. Tårarna började rinna ner för kinderna.

“Det kan inte vara sant... Varför just han?... Varför just Manuel?”, tänkte jag.

“Varför gråter ni?” frågade Felicia.

“Du vet Manuel?” sa jag med darrig röst.

“Ja såklart jag gör. Vad är det med honom?” frågade Felicia.

“Han ramlade ner för ett berg” sa jag med darrigare röst än förut.

“Du måste skoja” sa Felicia.

Jag skakade på huvudet. Jag såg hur tårarna trängde sig fram för Felicia. Alla gick och la sig i stugorna för det började bli riktigt mörkt ute.

 

På morgonen var jag jättetrött för jag hade typ inte sovit ett dugg för allt jag tänkte på var Manuel. Jag tänkte att jag inte kommer gå ut ur stugan och höra Manuel med energin bara han som har på morgonen.

Alla gick ut ur stugorna helt deppiga. Inget var som vanligt. Inte en enda sak.

“Vänta. Va? Ramlade inte han ner för ett berg?” tänkte jag när jag såg Manuel såt utanför stugorna.

“Vart är Felicia?” frågade Manuel högt.

“Manuel. Vad gör du här?” frågade Felicia medans hon gick mot Manuel.

“Jag ska ju vara med på lägret” svarade Manuel.

Jag såg blod rinna ner för Manuels armar och ben. Hans tröja var helt förstörd och det såg lite ut som att han blödde där det var hål i tröjan.

“Felicia kan du komma hit? Jag måste prata med dig” frågade jag.

“Okej jag kommer” svarade Felicia.

Felicia gick till mig vid en av stugorna.

“Vad var det du ville?” frågade Felicia.

“Manuel verkar inte så normal just nu” viskade jag.

“Vad menar du?” frågade Felicia.

“Han ropade på dig men inte mig och jag är hans bästa kompis på lägret” svarade jag. “Sen ramlade väl han ner för ett berg igår kväll?”

“Ja det har du ju rätt i" sa Felicia.

Manuel skrek mitt namn medans han sprang till mig.

“Jag måste visa dig en sak”, sa Manuel som om det var något alvarligt. “Felicia får också följa med”.

Vi skyndade oss en bit. Jag visste inte vart vi var men det kanske var något han hittade som han ville visa. Vi gick djupare och djupare in i skogen men kom aldrig fram. Efter en liten stund kom vi fram till ett berg.

“Vad gör vi här?”, frågade jag och Felicia i kör.

Manuel svarade inte istället gick han försiktigt ner för berget. Såklart följde jag och Felicia med ner.

“Vänta va?”, sa jag förvånat när jag såg Manuels kropp bara ligga där.

“Han står ju bredvid oss. Hur kan han då ligga här?”, tänkte jag.

Jag kollade på honom. Manuel kollade tillbaka på mig sen försvann han. Det var som ett trolleritrick. Han bara försvann utan att säga ett enda ord.

Jag stod där som en staty.

“Såg du också det där?”, frågade jag helt förstelnad.

“Ja det gjorde jag”, svarade Felicia lika förstelnad som jag medans hon kollade på kroppen.

“Så det var detta han ville visa oss”, sa jag till Felicia.

“Japp tror det”, sa Felicia efter mig.

 

Vi gick tillbaka till lägret. Alla satt och målade på en av väggarna. Jag och Felicia gick till väggen och började måla lite. En av ledarna på lägret kom till oss.

“Amelie och Felicia kan ni komma lite?”, sa hon.

“Ja det kan vi”, svarade vi.

Vi gick iväg från alla andra så hon kunde prata lite med oss utan att någon annan hör.

“Vart var ni förut?”, frågade hon.

“Manuel var utanför stugorna och han ville att vi skulle följa med honom för han skulle visa oss något”, sa jag.

“Men jag stod ju där och jag såg inte honom”, svarade ledaren.

“Fast vi såg ju honom där”, sa Felicia. “Och han pratade ju med oss. Han skulle visa oss något. Så vi följde med honom till skogen”.

“Är ni säkra på att det var han?”, frågade ledaren.

“Ja det är vi”, svarade jag.

Jag och Felicia förklarade mer av vad som hände och vad vi såg.

Ledaren gick och pratade med några andra ledare om vad som hänt.

 

“Amelie och Felicia”, sa ledaren. “Ni behöver inte oroa er längre jag och några andra ledare fixar det här”.

“Okej”, sa vi jag och Felicia i kör.

A H