Novemberregn

Plötsligt faller jag ihop och går sönder. Hinner inte ens ta ett andetag förrän du rusar nerför trapporna, ut genom porten och försvinner mellan husen. Du lämnar lägenheten, din huvtröja och mig. Övergiven och bortvald är jag och mina tårar faller i takt med regndropparna på fönsterglaset. Jag är ensam, lämnad, förkrossad. Hjärtats hårda slag slår krampaktigt i mitt bröst. Dunk, dunk, dunk. En smak av förtvivlan fyller munnen och jag vill bara skrika högt. Jag skriker högt ut i den dystra novemberdimman för att du ratade vår kärlek. Du sa att vi inte var menade för varandra, inte kunde fortsätta tillsammans. Hur kan du säga något sådant, ilskan fyller mitt väsen. Jag hatar alla minnen, allt som vi gjort, det du sa och dig. Ja, nu hatar jag även dig. Det finns inget kvar, än tårar, kval och ensamhet.

Långsamt kryper jag ihop under täcket och känner Morris varma päls mot tårna i fotändan. Ljudet av spinnande katt är som ett lugnande medel som ger tårarnas fall en dämpning. Morris pälspläd är likt en konstinstallation i det bohemiska rummet som jag försökt att inreda under de senaste sex månaderna som läkarstudent. Sista terminen, som för de allra flesta innehåller svett och tårar, hade för mig varit himmelsk då jag haft dig vid min sida. Dina axlar har alltid funnits där att luta sig mot. Inte nu längre. Nu är det blott ett minne.

Min tomma men om än förkrossade blick letar sig mot de lodräta takplattorna och stilla ligger jag där. Stilla. Ljudet från sekundvisarens slag dånar i öronen. Tick, tack, tick, tack. Tårarna brinner bakom ögonlocken och tankarna snurrar. Efter examen, hur kommer livet se ut då? Jag har byggt upp en tro om att vi skulle flytta ihop till en lägenhet på väster, skaffa en brittisk korthår, laga tacos på fredagar, kolla på TV på lördagar, baka scones på söndagar, mysa framför brasan fram till midnatt och lyssna på jazz samtidigt som vi dricker vin och pratar om livet. Om framtiden och drömmar… Föreställningarna i mitt huvud kommer nu aldrig bli verklighet. Hopplöshetens klor tar fäste i min kropp, andetagen blir svåra att manövrera och yrseln kommer över mig. Kommer det ens finnas en fortsättning efter examen, efter dig?

Ögonlocken är svullna och tunga. Jag är matt och trött av uppbrottet och all gråt. Vid varje utandning sluts ögonlocken motvilligt, öppnas och stängs igen och åter igen. Är på väg in i sömnen men ekot av din röst ljuder fortsatt högt i mitt huvud.

Blink.

”Morris är en bra kille. Han får dig att slappna av. Men du gillar väl inte honom mer än mig? ”

Din lena ton fick mig alltid att le. Du hade rätt, visst är det så att katter har sådana tendenser. Katter, och synnerligen Morris, är beroende av närhet och får mig alltid lugn. Jag älskar Morris, men mitt hjärta var ditt från första stunden. Du fick mig likaså att slappna av, känna mig självsäker, stark och stadig. Din axel blev min trygga punkt som jag trodde att jag för evigt skulle få luta mig mot. En bra kille var beskrivningen av dig. Ditt driv, din glädje, ditt självförtroende. Hos dig var det ständigt lugn och ro. Jag hade planerat mitt liv hos dig och jag trodde att du hade gjort detsamma. Ack vad fel jag hade.

Blink.

“Du och jag, vi passar inte ihop. Det finns inget du och jag längre”.

Orden bränner i min kropp och själ. Smärtan är obeskrivlig och jag sjuder inombords. Hastigt kastar jag bort täcket och reser mig upp. Jag tittar ut i novemberregnet och ser människor gåendes på vägen med raska steg framåt. Mina tankar följer inte människornas riktning utan för mig hit och dit. Jag sätter mig i fönsterblecket och mina ögon faller på en liten människas rörelsemönster. En lågstadiekille månntro? Med barnsliga och pigga steg valsar han runt på trottoaren. Klockan är inte mer än två på eftermiddagen och förmodligen är grabben på väg hem från skolan. Med snabba steg hoppar han på de grå- och vitmålade kullerstenarna och gör allt i sin makt för att undvika vattenpölarna. Bilar svischar förbi, dimman ligger tät, tankarna svävar i väg, det tas ett litet snedsteg och pojkens byxor blir plötsligt helt genomblöta. Från knäna och nedåt anas en mörkblå färg till skillnad från den ljusa på låren. Moloken och ensam fortsätter pojken att gå längs min gata.

Blink.

”Det är inte du, det är jag”

Fel, du hade så fel. Det är klart det är jag som är problemet. Likt den ensamma lågstadiekillen ramlar jag nu omkull och på samma sätt som han blir genomblöt, dränks jag av mörka tankar igen. Aj, kvider jag för mig själv. Kärleken svider och gör ont. Novemberregnet öser ned ute, inombords stormar det och hjärtat slits i tusen bitar. Jag böjer mig ner, tar ett stadigt grepp om din huvtröja, som ligger slängd på golvet. Jag sliter sönder den i lika många delar som mitt hjärta, ingen tröja finns heller i fortsättningen.

Rätt som det är blir jag bländad av solen som så häpnadsväckande letar sig in mellan gardinerna. Jag blir tvungen att kisa när jag nu reser på mig och återgår till positionen i fönsterblecket. Jag lyfter långsamt blicken och längst bort på gatan formar sig en pojkkropp. Siluetten är tydlig, det är lågstadiekillen. Han fortsätter sin väg hem, men nu går han hand i hand med någon som liknar en pappa. Novemberregnet har visst upphört och jag ser nu ljus.

Sinnet stillar sig och hämtar andan. En förhoppning och visshet sprider sig i kroppen - kanske finns det hopp? Hopp om en fortsättning, på en fortsättning efter examen, efter dig. Regn kan bytas mot sol, mörker till ljus och en ensamhet som ebbar ut. Sår kan läkas och brustna hjärtan kan bli hela igen. Nog kan jag hålla tron på kärleken vid liv och fortsätta hoppas på att jag ska möta den en dag. Jag reser mig upp, tar mig själv i handen och fortsätter, precis som pojken, framåt.

L S