Sommarstorm

 

Det var en idyllisk sommardag tänkte Eliana; Fåglarna kvittrade ljuvligt och alla de färgglada blommorna, som var allt från brandgula till vinröda, stod i full blom. Gräset var grönt, himlen ljusblå och utan moln, samt doften av nytänd grill, som alla ändå bara måste associera med sommaren, fyllde luften. Några till synes skrattande människor gick i en närliggande park och två gulrandiga katter låg på en liten balkong och sög åt sig solens varma strålar. Hon kunde se en hel del från där hon stod. Förutom värme skänkte den klargula solen en trygghet till det somriga landskapet. Eliana njöt även hon av den strålande solen där hon nu stod och blundade, samtidigt som hon tog djupa andetag av den svala sommarluften som doftade grill. Det var en fin dag, tänkte hon.

 

Men där var också vinden. Vinden var kall. Den slet i hennes mörkbruna hår och löst åtsittande kläder. Den ven i hennes öron, likt ett skärande barnaskrik. Eliana ryste av det outhärdliga ljudet. Hon avskydde vinden. Hon hade lagt märke till att det hade börjat blåsa mer på senaste tiden, vilket var ganska konstigt eftersom det var mitt i sommaren. 

 

Sommaren var Elianas favoritårstid. Det hade den alltid varit. Allt var så livligt, färgglatt och allmänt härligt. Alla blev liksom gladare på sommaren, som om de blivit botade från den sjukdom som de kallare årstiderna medförde. Sjukdom... Dessutom fick man ledigt från skolan, vilket var det absolut bästa enligt henne. Eller det hade hon i alla fall tyckt sen två år tillbaka, sedan hon började sin nya skola. På sommaren skänktes hon tio hela veckor där hon inte längre behövde låtsas vara någon annan, utan äntligen fick vara sig själv. Under tio veckor besparades hon all utfrysning och otaliga glåpord. Under tio veckor slapp hon den jävla-skit-klassen. Under tio veckor fick hon vara fri. Nio veckor hade passerat, en kvar.

 

När hon hade börjat högstadiet trodde hon att det skulle vara så som alla hade berättat för henne: “En rolig upplevelse och lärorik erfarenhet“. Om hon bara hade kunnat genomskåda alla dessa lögner. Om hon hade varit förberedd på dessa tre mardrömsår, då kanske de inte hade varit lika hemska. Varje skoldag betydde nämligen fler glåpord, hånskratt och slag. Varje dag, ända tills skolloven kom som en räddande ängel och tog henne därifrån. Om en vecka skulle hon vara tillbaka och allt skulle börja om igen. Kanske, bara kanske, skulle det vara annorlunda i år, tänkte hon. En tanke som hon snabbt förkastade, då hon visste att den var löjligt optimistisk. Skolan var alltid ett helvete.

 

Eliana lyfte högerfoten och tog ett halvt steg fram. Vinden, som hon hade börjat vänja sig vid,  blev starkare. Den slet starkare. Den tjöt högre i hennes öron. Hon avskydde det. Katterna på balkongen låg dock fortfarande och åmade sig i solen, samt de skrattande människorna i parken verkade helt obrydda. För dem var vinden bara en sval bris. Knappt märkbar.

 

Men genom alla dessa hårda ord och smällar från skolan hade Eliana tvingat sig själv att stå ut, att fortsätta kämpa. Hon hade bestämt sig för att aldrig låta klassen besegra henne. Efter varje avklarad skoldag kände hon liksom en form av stolthet inombords, då hon än en gång bevisat att hon inte skulle vika ner sig. Då spelade blåmärkena och de hånande rösterna, som fortfarande ekade i hennes huvud, mindre roll. Då kände hon sig stark. Till skillnad från hur hon kände sig nu.

 

Sommaren var som sagt Elianas favoritårstid, men den här sommaren hade kort sagt varit den värsta i hennes liv.

 

Allt hade börjat bra och varit som det alltid varit, glatt och ljust. Men denna tillgjorda fasad  varade i ungefär 3 veckor. Mamma hade nämligen livlös fallit ner på golvet en dag när hon stod och diskade. Skräckslagen och i ren panik hade Eliana ringt larmcentralen och inte långt därefter skjutsades mamma hastigt till akuten. Beskedet som kom därefter var fatalt. Mamma hade blivit diagnostiserad med en allvarlig sjukdom. En allvarlig, obotlig, sjukdom. 3 veckor passerade och mamma vägrade att vakna. Död. Jävla sjukdom... 

 

Eliana tog nu ännu ett steg framåt, denna gång med sin andra fot. Nu hotade vinden med att slita av både hennes hår och kläder, då det nu kändes som om det blåste full storm. Det var oundvikligt att inte vingla när hon nu ständigt var tvungen att parera vindens olika anfall.

 

Någonstans i mörkret av mammas död hade Eliana dock hittat kraften att fortsätta. Såklart hade hon varit, och var fortfarande, förkrossad, men hon hade klarat av det. På något sätt hade hon klarat av det. Det hade tänts en gnutta hopp i henne; En liten eld som hon desperat inte ville skulle slockna. Ett hopp om att mamma endast gått vidare och att hennes liv fröjdefullt fortsatte någon annanstans. Hon visste inte riktigt varför, men detta var en tanke som fick allt att bli lite mindre hemskt. 

 

Om bara pappa hade hittat samma hopp.

 

Eliana visste inte vad som hade hänt med pappa efter det att mamma dog. När de fick det ödesdigra beskedet hade de varit ledsna tillsammans, gråtit tillsammans, sörjt tillsammans. Men efter några dagar, när Eliana började finna hopp, märkte hon att något var fel med pappa. Han kunde inte le längre. Han kunde varken skratta eller ens gråta längre. Det var som om han hade gjort av med alla sina känslor och att de nu hade tagit slut. Han åkte iväg på nätterna när han trodde att hon sov och var som livlös när hon pratade med honom. Pappa var liksom inte längre där, utan i hans ställe fanns endast ett tomt skal som inte längre hade förmågan att känna.

 

Men han var inte elak mot henne. Iallafall inte oftast. Hon vaknade lite smått ur sina tankar och sneglade mot sin aningen verkande högra axel, som hon visste hade intagit en blågrön nyans vilken sträckte sig ända ner till den skrapade armbågen.

 

Plötsligt tog vinden tag och slungade Eliana framåt. Hon visste att det skulle hända. Hon gjorde inte heller något större motstånd, för hon visste att det var lönlöst att försöka avvärja en sådan kraftig vindstöt. I en sekund kände hon sig nästan tyngdlös där hon stod, när hon inte längre kämpade emot vinden. Utan istället hjälplös lät sig falla framåt. Det kändes skönt. Men innan hon fullt hann falla framlänges flyttade hon i sista sekund fram högerfoten och kunde med vissa svårigheter återfinna balansen. Hon visste inte varför. Fast istället för att därefter ta steget tillbaka med sin framflyttade högerfot, klev hon fram med sin vänstra. Hon visste inte varför. Som en följd blev vinden blev återigen starkare och Eliana var tvungen att ställa sig mer bredbent för att bibehålla balansen. Vinden var nu outhärdlig. 

 

Kanske borde hon bara acceptera vinden? Låta sig bli tyngdlös och välkomna dess famntag istället för att stöta den ifrån sig. Låta den dra henne med sig i sitt kalla stråk, precis som löven och frökapslarna gör. De låter sig ju färdas med vinden, långt bort från deras hem, för att sedan landa på en fjärran plats och aldrig återvända. Frågan är, tänkte hon, saknar trädet ett enskilt löv efter det att vinden greppat tag om det och svept iväg det till en fjärran plats? Blir det ledset när lövet tyngdlöst faller och försvinner ur dess liv? Eller blir det rentav glatt, då det inte längre behöver se till lövet och därmed kan konservera mer energi till sig själv? Fast i och för sig. Vad spelar det för roll om trädet inte har några känslor, utan bara är ett tomt skal?

 

Kanske borde hon acceptera vinden.

 

…

 

Varför tvekade hon?

 

...

 

1 år var det hon hade kvar. 1 år med den jävla-skit-klassen. 1 år innan hon, utan att väcka uppmärksamhet, kunde flytta hemifrån och gå i skolan någon annanstans. 1 år innan hon kunde lämna mammas död bakom sig på riktigt. 1 år, sedan kunde hon lämna det som inte längre var pappa. 1 år, innan det fick vara sommar för evigt. En sommar utan vind.

 

Kanske borde hon kämpa vidare. Kanske löser sig allt om hon kämpar lite till. Bara lite till. 1 år till...

 

Hon tog några stapplande steg tillbaka och kollapsade snart därefter ner på den kalla troligtvis-av-cement-marken, då hennes skakande ben inte längre orkade bära henne. Hennes långa hår låg nu stilla, i en tilltufsad hög likt en kudde under hennes huvud. Den ljuvliga värmen från solens strålar omfamnade henne i en välbehövd kram, samt torkade hennes genomblöta kinder. Vinden hade mojnat efter det att hon hade backat, och nu var den inte mer än en sval sommarbris. Den hade mojnat efter det att hon hade bestämt sig. Bestämt sig för att inte lämna sitt träd. Inte än.


A B