Utan titel

 Det var en helt vanligt natt, jag låg och sov när jag plötsligt hörde tjutet, jag vaknade och

visste direkt vad det var. Brandlarmet.

Min familj bodde i ett stort hus och jag bestämde mig för att inte leta efter dem utan

hoppade rakt ut ur mitt fönster. Jag hoppade och när jag inte såg någon från min familj och

sedan när jag såg huset som snabbt hade flammat upp och som nu stod i lågor så sprang

jag rakt in i skogen.

Min mamma hade aldrig gillat mig, hon hade aldrig sagt att hon älskade mig, varför skulle

jag stanna kvar. Jag fortsatte springa in i skogen, bort från huset, bort från min familj. Jag

hade aldrig blivit älskad, min pappa hade slagit mig så jag hade ingen anledning att stanna

kvar. Tomheten inom mig växte sig så stark genom åren att det var inget som kunde hindra

mig nu.

Jag hade springer genom skogen i vad som kunde vara 20 minuter innan jag vände mig

om för första gången. Huset var borta, jag kulle förklaras död, jag hade hela världen

framför mig. Det enda som stoppade mig var tomheten, faktumet att jag inte var kapabel

att älska, jag kunde inte binda mig till någon. Och det faktum att jag inte hade pengar. Vi

bodde i den fina delen av New York, så jag vände mig direkt in till Manhattan. Där inne

hade jag sett att det fanns en massa jobb, jag skulle ta vad som helst. När jag kom in till

staden så hade allt mitt smink runnit på grund av svetten.

När jag kom till centrum så kändes det om att alla tittade på mig, jag började backa rakt in i

en mörk gränd, när jag väl hade kommit in dit så var det först då som jag insåg att det

fanns människor där. De alla tittade på mig med en äcklad blick. Jag visste inte vilka det

var och jag visste inte vad jag skulle göra innan en person kom fram till mig.

- Vad gör du här? Frågade han och tittade på mig, han hade svart hår som låg i en prydlig

frisyr, en kostym som var svart och han hade breda axlar.

- Jag vet inte, säger jag nervöst men hoppas att det inte märks.

- Kan vi använda henne? frågar mannen och kollar på en av de andra.

Sedan tittar han på mig och ler.

Ett par månader senare så hade jag mördat 12 personer med bara en kniv.

Den kvällen som jag rymde var dagen som jag blev med i en av Manhattans mest fruktade

maffior. Det var obeskrivligt men även fast den här gruppen betydde mer för mig än min

familj någonsin gjort så kände jag mig inte hel. Varje gång vi hade mördat någon så hörde

jag det tjutande ljudet som jag hade hört när jag vaknade den natten, samma svettningar

som jag hade känt när jag sprang genom skogen. Allt hade gått så snabbt att det kändes

som att jag inte kände mig själv, det var som att jag var i kroppen av en vilt främmande

person som inte var ens lite som mig. Eftersom detta var fallet så visste jag att snart skulle

jag ju komma tillbaka och jag såg inte fram emot den dagen, just nu försökte jag ju bara ta

mig igenom dagen. Den dagen ag skulle inse vad som händer skulle vara den dagen jag

går under.

En dag när jag satt i det nya rummet om jag hade fått, det var en liten lägenhet med ett

litet kök och vardagsrum och sedan ett sovrum. Väggarna var en vita men de hade ganska

mycket fläckar. Men medan jag satt där och åt så kom jag på en sak. Huset som jag hade

bott i, fanns det fortfarande.

Jag smög ut och tog på mig en hatt och solglasögon, jag skulle få reda på hur det var. Min

mamma, hade alltid sagt att de skulle flytta därifrån snart, men snart hade aldrig kommit.

Även fast jag inte trodde att de hade flyttat så var det möjligt.

När jag gick längs vägen påväg till mitt gamla hus kunde jag inte låta bli att tänka på hur

det var. Jag hade aldrig fått chansen att hantera vad som hände, allt hade gått så snabbt.

Alla minnen kom krypandes fram, som att de hade varit gömda bakom en liten lucka under

den senaste tiden. Allt hade gått så snabbt, jag hade gått från att rymma hemifrån till att

vara med i en maffia på en kväll. Det var helt otroligt. Jag var den personen som min

mamma hade varnat mig för. Jag visste såklart det fanns personer i maffian jag inte

vågade prata med men det mamma aldrig sa något om var att de var de personerna jag

egentligen borde vara rädd för. Mamma var den som egentligen dödade mig. Det var inte

någon skum farbror i vägkanten, mina föräldrar hade sakta ätit upp min själ och gjort mig

till ett tomt skal som var inkapabel att älska. De hade fått mig att tro att det var kärlek. Att

det de hade gjort mot mig, att det var kärlek.

Nu hade jag kommit fram till huset, jag stod och kollade på det, klockan var mycket,

nästan två på natten. Jag bedömde att de bodde kvar eftersom att samma lampor och

gardiner fortfarande hängde i fönsterna och när jag tittade in i vardagsrummet så fanns där

liknande bilder på dem på väggarna. Bara det att de hade tagit nya bilder utan mig. Det

hade bara gått några månader och jag var redan glömt. Det kändes som en ilska som

brände inom mig. Om jag hade varit med i en film hade man sett lågor i mina ögon. Det

var en flammande ilska, en ilska som kändes onaturlig. Då kändes det som att jag kände

mest ilska av alla i världen. Jag sträckte min hand ner i fickan på jackan och tog sedan

upp tändaren, gick till garaget, som vanligt så stod dunken med bensin utanför. Jag tog

bensinen och hällde över väggen där mammas rum låg, tände sedan på.

Kommer ni ihåg att jag sa att jag hörde ljudet av brandalarmet och svettningarna från

skogen varje gång jag dödade nån, det hade jag inte nu. Det enda jag hörde var spraket

från väggen när den sakta rasade in i rummet på andra sidan.

När jag gick därifrån så gick jag med snabba långa steg. Mina händer låg i fickan och jag

hade ett leende på läppen, undrade vem jag skulle döda näst.

Vissa skulle säga att jag hade tappat det men jag visste att jag inte hade tappat de, jag

hade bara utvecklats. Jag var fortfarande det tomma skalet men nu hade jag åtminstone

behärskat det, jag kunde döda utan skuldkänslor.

Döda utan skuldkänslor… sa jag högt med ett leende på läpparna.

J H J